hjärtat skenade iväg och dansade solo på scenens yttersta kant
balanserade på en fiskelina
första sidan i boken om jag och du var skriven
första ordet i sången om jag och du var kompad till trummor
jag darrade
för det är svårt att hålla balansen i en värld av kaos
en värld av vår tid

mina ögon orkade inte se
mina ögonlock ville inte blinka, inte för en sekund
jag såg dig, jag kände dig, jag såg hon
hjärnan kämpade och hjärtat stretade
i en värld av vår tid
var olivia var synonym till oväsentligt nonsens

spolar bak bandet 120 dagar och fler timmar
sekunder av avgöranden och jag
ville vara olivia, bara olivia
men tårar kraschade mot golvet och där var du
det var jag som torkade tårarna men det var du som tog emot dem
fick de att försvinna
fjädern i mitt öra rörde sig av dina andetag
det blev äckligt varmt på min hals av samma orsak
det störde mig då
men i en värld av vår tid
är dina andetag det finaste jag vet

jag vaknar upp

glömmer bort nuet och drar mig tillbaks och påminner mig om gamla kyssar, cigaretter och krossade ölflaskor och hjärtan bara för att försöka undvika att hamna där igen

du vet, jag vill berätta allt för dej

om hur jag blev vansinnigt kär, om hur jag avslutade allt mellan förelskelse och vänskap, om hur jag var full som fan och tyckte om någon på låtsas men tillslut ändå föll dit bara för att sedan bli dumpad. om hur det kändes när jag träffade dej, hur det räckte med bara ett hej för att få mig knäsvag och om  hur jag hoppas att du vill vara mej nära.

 

jag vaknar upp

känner värmen ifrån min rygg koka mot din mage och även fastän det är så varmt så trycker jag mig närmre dig, bara för att komma närmare. jag har sömngrus i mina ögon och låtsas att jag inte känner dig röra på dig, låtsas att jag inte känner hur ljuset bländar mig till och med när jag har stängda ögonlock. låtsas att jag inte hör hur de går på nedervåningen. för det enda jag vill just idag är att ligga här hela dagen med dej så jag försöker undvika att vakna på riktigt. fast det är inget ovanligt, att jag vill det alltså.

 

jag vaknar upp

jag vill att du ska lägga armen runt mig, lägga din kind mot min, le mot mej så dina smilgropar framträder och  krama mig tills jag måste säga stopp. men du är inte alltid gosig, inte alltid på humör och då vill jag inte heller vara det, men jag tror att det är kanske är så att jag har en "mys-personlighet" eller är det bara det att jag tycker så himla mycket om att mysa med dig. eller så är det kanske båda. förlåt för att jag mosar ditt ansikte med min näsa och kind ibland men jag vill bara vara dej nära och känna din varma kind mot min.

jag vaknar upp

det är ensamt här i gropen. en slöja har lagt sej över mej och jag känner huvudvärken krypa fram och när jag blundar snurrar det ännu. jag undrar vad som hände igår och små fragment av fylla, dimma och luddiga ord kommer sakta fram i mej. fan,  jag snäste till dej och var sur hela kvällen, skrev kalla sms och lät döende i telefon. jag vet att jag blir konstig ibland, jag vet att jag blir sur över småsaker ibland men jag söker efter reaktioner från dej då och i mitt fyllehuvud verkar allting så logiskt men när jag vaknar dagen efter tycker jag bara att jag är dum i huvudet. så förlåt för att jag är så ologisk ibland.

 

 

jag vaknar upp

jag befinner mig i gropen igen och jag tänker på dej när jag vaknar, precis som jag gjorde sekunden jag somnade. sekunderna innan jag somnade. jag undrar vad du gör, om du är vaken, undrar om jag ska smsa dej eller inte, jag tänker att jag vill ses just idag, men jag vill inte verka efterhängsen så jag försöker somna om och slå sönder några timmar för att hålla mig från att smsa och fråga vad du ska göra en dag som den här. jag vill vara allt för dig, dagar och nätter, men jag vill inte vara mer än vad du vill ha. jag vill vara perfekt för just dig.

 

 

 

Tack älskling för allt

Piiiilip ♥

som jag tänker förverkliga i september







det står 'there is a light that never goes out'

AAAAAAAAAJ.


Aj. Aaj. Ja. Jaa.


Jag lever livet, annars skulle det inte kännts såhär.
Som att jorden slutat snurra när den kanske snurrar mer än nånsin för mig.
Som att himlen blixtrar när den egentligen är klarblå.
Som att hjärtat säger nej när det egentligen skriker ja.

Jag har en hatkärlek till att vara en i mängden. Jag vill bli ihågkommen men samtidigt är det lätt att vara grå, att låtsas som ingenting och att följa med strömmen. Minuset med det är att det gör så jävla ont när man inser att det inte funkar längre, att man ibland måste ta steget ut och göra sin röst hörd för att få vad man vill ha. Någonting nytt, en förbättring, en klarare bild, vad man förtjänar. Jag vet det så väl. Ändå stannar jag kvar i bakgrunden. Dumma jävla jag. 

Jag fattar knappt nåt egentligen, så har det kännts länge nu. Tiden går så snabbt och skrämmer mig i tusen bitar även om jag fullhjärtat tror att framtid bara är en synonym för lycka. Jag fattar inte varför ensamhet aldrig blir bra, varför jag hatar när det ekar som om ingenting finns nånstans.  Jag fattar inte när gamla relationer ska blekna och tillslut sluta saknas av mig. Surrounded by love.

Jag vill bara ha det bästa. Jag har det bra nu, jag har det jättebra. Jag är bara inte van sånt här. Jag är inte van att förlora och jag är inte van känslorna som kommer efter och liksom jagar en tills man inser att det inte går att fly längre. Egentligen vill jag ha någonting äkta, någonting rent och äkta som är självklart. Jag måste bara våga, okej? Allt som krävs är mod. Då kan man gå hur långt som helst, bara man vågar.


"det gör ont att veta men lika ont att undra"



Whatevs.

Jag har aldrig gillat spindlar för lägger nät och andra
Har ingen chans att rädda sig
Men du kastar nät över hela mitt hjärta nu och
jag pumpar, pumpar men tar mig inte loss
Stockholmssyndromet
Blir min identifiering

Jag ler genom tragedi, för sån är jag
Så ingen vet väl hur jag undrar
Hur, var, när och varför
Jag borde antingen falla handlöst eller inte alls
Jag borde, jag borde, jag vill inte
Käften tankar, ni gör mig svag
i denna värld av stål

Jag har bra minne
Jag minns hur magen knöt sig när
sanningen kröp fram
Jag minns hur jag  skrev att jag
aldrig mer tänkte bry mig
Men fan, jag minns hur jag log
Jag minns hur du log

Men du borde få veta att jag är hon
Som drömmer om de stora scenerna
Jag är hon som inte tänker falla därifrån
Inte för dig, inte för någon



Jag är glad för mamma, för det bästa med mamma är: hennes mod att göra något nytt och hur hon lyckas. Hennes vilja att göra alla glada även om det blir fel ibland och hur hon tar sig upp, högre upp än tidigare. Nån som henne borde sluta bland stjärnorna. Grattis.



Saknad som aldrig verkar försvinna eller ens blekna.

Hos mig har det hänt mycket på kort tid. Jag försöker att fatta vad som pågår men ingenting verkar logiskt i mitt huvud så därför tillbringar jag min tid med människor som förstår mig när jag inte förstår någonting alls och det känns skönt för jag känner mig lugn för då är jag aldrig ensam eller uttråkad. Tack för det, men jag vet att jag måste lära mig att se ensamhet som något bra och tristess som något som får mig att uppskatta allt det roliga.

 

Men nu händer det väl typ, ja, ingenting, så det finns inte heller så mycket att skriva på denna blogg. Jag lever i en måste-värld just nu, men har mina tankar på annat så inget blir gjort och allt staplas istället på hög och för tillfället hostar jag upp spykänslor för jag är sjuk. Jag har sett The Cove och kommit fram till att världen är också sjuk, för det dödas 23000 delfiner i japan varje år och för att många människor aldrig är vad man tror och och och

och för att jag alltid är den som utses till den rollen jag har nu som jag inte har någon aning om hur och varför jag får. I måstevärlden jag lever i känner jag att jag nu bara måste ignorera allting som påverkar mig negativt som kommer kring och försöka springa fort så ingenting kommer ifatt, inte detta och absolut inte känslorna jag inser att man får när man på riktigt förstår att någonting man förlorat aldrig kommer tillbaks när man ser det i form av aska i en jävla vinkaraff för att vi inte fick något bättre än en papperslåda.

Jag dricker te, sprättar byxor och lyssnar på kass musik på spotify. Det kan jag göra utan att timmarna sinar för jag har unlimited ändå.Kanske att jag har g i matte b och mer definitivt är att jag har världens bästa syster och ett eko i min mage så nu sätter jag snart sista punkten och säger hejdå.

Måndag. Måndag. Måndag. Försöker förstå och nyper mig själv i armen bara för att inse att jag inte drömmer. Måndag var det alltså. 19:30. Mina kinder har varit blöta i flera timmar nu och mina linser är uttorkade för länge sen.


Jag har älskat varje sekund spenderat med denna varelse.

Påsken kom, vintern smälte och gräsmattorna kom fram. Nu står jag här, i slutet av april, och är fan glad. Jag längtar tillbaks till egypten och solbrännor men tänker att sommaren väntar bakom hörnet, musik, värme, vänner. Snart är april slut och det har varit den galnaste, roligaste och innehållsrikaste månaden på länge.

Och det är nog allt jag har att säga just nu.

Hejdå mormor.

Man är så jävla rädd att försvinna. Att det ska försvinna. Att någon ska försvinna.

Ibland håller man saker för hårt så det nästan kvävs och ibland för löst så det rymmer. Det är en balansgång egentligen, allting. Att leva, det är en balansgång. Det gör ingenting om man inte lyckas balansera hela tiden, det är okej att falla och smaka grus. Det är okej, för man tar sig upp igen. Känslor gör ont och får en att bli ledsen ibland och ibland får de en att längta på ett sätt som man kanske hellre hade varit utan. Men ibland är man också så jävla glad och så uppnår man en lycka man knappt visste att man kunde känna. Och då är det plötsligt värt att ha mått skit ett tag, för att sedan få känna den där lyckan. Så värt det.

För hur skulle man veta hur bra och fint lycka är om man aldrig fick känna på motsatsen?

 

Sverige. Vinter. Mörker. En gata någonstans i Norrland. Julia och William.

Julia stoppar inte ner sina händer i jackfickorna trots att kylan har bitit tag i hela henne och minusgraderna skulle vara det enda hon tänkte på om det inte vore för att han går så rysligt nära. När William finns så nära Julia händer något och hennes ord blir till klumpar och synen försvinner, hennes steg blir lättare men också tyngre på samma gång och hon blir varm men samtidigt kall.

Blickar möts och skär som knivar genom is och bådas tankar skingras. Det är inget skämt att planeten slutar snurra när deras ögon råkar titta in i varandras, det har alla märkt. William tittar snabbt ned i marken för att bryta ögonkontakten, han vet inte var han ska titta när Julias blågröna ögon är sådär intensiva. Samtidigt som han skadar sig själv genom att titta in i dem kan han inte heller sluta göra det. Han vet att det skadar honom, för när blickarna möts vill William inget annat än att ha Julia. Han vill ha henne i hans armar, nära, närmare, närmast, han vill känna hennes läppar krama hans, men helst av allt vill han höra hennes ord. Julias ord, som är så speciella och väl utvalda. Hon förklarar känslor som ingen annan han känner kan och varför hon inte vill bli författare förstår han inte. Han vill höra Julia säga allt hon känner för honom och om Julia visste att han ville det hade hennes ord nog aldrig tagit slut. För i hennes huvud har hon redan sagt allt vad hennes hjärta innehåller, under de få men ändå långa sekunderna de tittat i varandras ögon.


lelove och jag en tråkig eftermiddag. TACK till astrid som hållt på med bloggen idag, älskar 'too weird to live, too rare to die'. Uppdatera sidan om ni inte ser förändringarna!

jag vill
klara av ensamheten
jag vill aldrig mer
ignorera dessa känslor som jag vet
alltid kommer ikapp
på fredag, fredag, fredag
tar jag på mig svarta kläder och försvinner för ett tag


denna känslan av att förlora något,
kommer plötsligt och starkt
det är såhär jag känner det,
men vem är jag att sörja
vem är jag att fälla tårar


Lejonblod, mormor, allting står skrivet i lejonblod och det är lika sant som jag hoppas du har det bra. Kärlek

Vi i Sverige lever idag i ett otroligt öppet samhälle där rättigheten att säga vad man tycker är lika självklar som att varje person andas. Vi svarar på insändare i tidningar, skriver kommentarer på bloggar, skickar vänförfrågningar på facebook till människor vi nästan inte känner, skämmer ut oss på fester och dansar galet på konserter.

Trots det har jag kommit fram till att människor i Sverige i regel är ganska anonyma individer. Har ni någon gång tänkt på hur många det är som väljer att titta ned i marken när de möter någon de känner igen, hur många som plockar upp mobiltelefonen som en räddning för att slippa säga hej, och hur många här avskyr inte att behöva sätta sig bredvid någon främling på bussen?

Jag har tänkt på det här för jag känner igen mig själv i det anonyma beteendet, som jag tycker att det är.  Jag undrar varför vi beter oss så. Vad är det egentligen som hindrar en från att säga hej högt, sätta sig bredvid den där personen som man egentligen inte känner utan bara träffat på fest, men som man önskar att man kände, ja, vad det är som gör oss så anonyma och begränsade?

Jag tror att grunden i vårt beteende är för att vi är rädda över vad andra människor ska tycka om oss. Som när jag var mindre och hade väl någon smärre identitetskris. Någonstans så önskade jag att jag var lite annorlunda - kanske för att framstå som mer intressant i andras ögon?

Denna önskan fanns även om jag, djupt inne i mig själv, egentligen var nöjd med den jag var. Jag har aldrig varit den som färgat håret rosa för att folk skulle se mig eller för att jag ville göra ett uttalande. Jag var istället den där grå tjejen i den svartvita världen som gömde mig bakom mobiltelefonen när jag mötte någon jag var bekant med. Den som valde att inte sticka ut.

Jag ville någonstans vara annorlunda men valde att aldrig göra någon enorm förändring, förmodligen för att jag var rädd över vad folk skulle tycka om mig då. Men varför vara rädd för vad folk tycker?

Varför ska vi svara exemplariskt på den frågan som ställs per automatik: "Hur mår du?", varför svara bra om det är åt helvete just den dagen eller har varit under en längre period?

För just det tror jag också att många kan känna igen sig i. Förmodligen beror vårt ”braande” också på rädsla. Vi är rädda för att vika ut oss själva, att vara och ge för mycket, rädslan för att det ska bli knäpptyst efteråt, kanske ett litet hummande, rädda för att vara lite annorlunda. Annorlunda för att vi säger att det faktiskt är åt helvete.

Självklart så finns det människor som vågar vara annorlunda – välja sin egen väg i både beteende, stil och allt vad det är. Men jag tror att många kan känna det så här. Lika väl som jag förstår det, så förstår jag också att mycket i vårt beteende beror just på hur vi är och vilken personlighet vi har. En tyst person, är en tyst person, och denna kanske inte vill svara ärligt på hur-är-läget-frågan för att den helt enkelt hellre håller det för sig själv. Men jag vet också att det finns tysta personer som gärna skulle vilja berätta om sina problem, eftersom att det händer så fort de fått en gnutta alkohol i kroppen. När alkoholen inte finns där, och personen i fråga är sig själv igen vågar den knappt möta folks blickar.

Jag tycker att det vore fantastsikt om vi alla kunde börja våga lite mer. Att verkligen våga ta vara på oss själva och se till våra behov – färga håret hur du vill, säg hej om du känner för det, berätta hur du mår. Att verkligen vara oss själva och att människor ska acceptera oss för det, att tycka om oss för det. En ärligare värld helt enkelt. Men som sagt, vi är ganska anonyma. Men jag vill att vi någonstans ska förändra oss och en förändring börjar alltid någonstans och därför - när andra väljer att titta ned i backen när de möter någon bekant, har jag börjat säga hej. När någon frågar hur jag mår, så säger jag sanningen. Oavsett vad de vill eller förväntar sig. För jag vill att människor ska veta vem jag är, och tycka om mig – eller hata mig, just för det.

 

Bilden har väl ingenting med inlägget att göra, men jag gillar den för jag gillar oss.

Min senaste kyss var sån där vad-fan-var-det-som-hände-just-sak
Jag lyssnar på pappa
Jag mår bäst när jag inte är ensam
Jag pratar nästan alltid
Jag älskar/tycker om att vara i backen
Min(a) bästa vän(ner) är linnéa, ella, isabell och astrid och dom är bäst i världen
Min första riktiga kyss var med någon jag inte har någon aning om vem det är
Jag avskyr löften som bryts, illusioner som krossas och drömmar som aldrig slår in
Kärlek är jobbigt men fint
Jag kommer alltid att vara mej själv
Jag är hemligt förälskad i kristian anttila, martin elisson och lars winnerbäck
Sist jag grät var igår
Min mobiltelefon är ingen iphone
När jag vaknar på morgonen överväger jag att stanna hemma från skolan, men det händer nästan aldrig
Innan jag går och lägger mig hämtar jag min kisse
Just nu tänker jag på astrid
Bebisar är små.
Homosexuella är lika bra som alla andra
Blondinbella är en i mängden för mig
Jag vill verkligen vara en sån som inte tänker och bryr sej så jävla mycket