Kollade hur många dagar det är kvar till studenten. Över 200. Jag längtar verkligen mycket, vill bara att livet ska börja, att man ska få göra det man vill göra och inte göra sånt som man bara känner sig tvingad till. Vill fara till Indien, Thailand, Bali, vill fan inte fara till vännäs varje dag för att sitta där som ett miffo och ändå inte lära sig ett skit??????

Jag har haft en bra tid på gymnasiet, det har absolut inte varit dåligt. Jag har gått på en bra skola och lärt känna en del fina människor  och det kommer jag självklart alltid vara glad över. Jag har lärt känna några ovärderliga människor som ligger sjukt nära mitt hjärta och jag har nog skolan att tacka för att jag ens träffade dom. Jag träffade Filiph också, och det är tack vare skolan. Knutit kontakter jag aldrig vill vara utan.

Skolan lär mig inte särskilt mycket i kunskap men däremot har jag lärt känna mig själv bättre och blivit så jävla mycket klokare ändå på den här tiden. För typ ett år sen kunde jag göra allt för att folk skulle gilla mig och försöka ändra på mig bara för att passa i någons mall men nu känner jag att jag allvarligt inte kunde bry mig mindre om vad folk tycker och tänker angående mig, vem jag är. Det ligger ju en osäkerhet i att känna att man inte duger som man är och att man måste ändra på sin personlighet för att duga och jag är glad att jag kommit ifrån det där. Jag kan inte fatta att jag en gång försökte ändra på min personlighet och mitt sätt att vara när jag hela tiden haft fantastiska människor runt mig som tyckt/er om mig för den jag är. Och det är nog även dom som fått mig att inse att jag är helt okej som jag är. Jag är glad för att jag insett så många saker och så, för det hjälper mig ju nu i den situationen jag hamnat i. Var din egen bästa vän, sa Filiph en dag. Kunde inte sagt det bättre själv.

Jag kommer sakna dig enormt mycket. Beyond words.

"Du och jag, vi är ett. Jag skulle göra allt för dig, jag menar det. Vad som helst för dig"


Kan inte säga annat än att Kreta var fint. Längtar tills jag får bilderna!!! So long.

Vi är i det här tillsammans. Jag undrar när vi blev kompisar egentligen, bästa kompisar. Egentligen vet jag att det inte spelar någon roll, att svaret bara är en rad av siffror, jag vet bara att det hände och det räcker för mig. Jag vet att du blev någon form av räddning för mig. Jag undrar ibland var jag skulle vara om jag aldrig hade träffat dig. Jag undrar vem jag hade varit. Jag vet att det är sånt man säger, men jag menar det så sjukt mycket

Ibland känns det som att vi är de enda i hela världen som förstår varandra. Och jag har lärt mig att en sån person ska man hålla hårt, men bara tillräckligt hårt, som i en varm kram. För de finns alldeles för få av dem.


Men
Jag längtar bort från den här jävla bubblan
Från tvingade upplevelser som jag inte orkar med
Från allt det där som bara inte är jag

En gång när jag och Astrid var mindre och låg i min säng och kollade på tv kändes det som om vi var systrar i några sekunder. Den där speciella känslan av systerskap verkligen fanns hos mig just då. Så har det aldrig kännts med någon annan, förutom min syster.

å jag vrider på mig, svettas och rycker till
det är disco i mitt huvud och
jag söker överallt, längtar bort, men jag förblir tomhändt
håll min hand min bästa vän, ge mig lite av vad du har
för jag kände precis mitt i dimman i herrparfym att

jag behöver han mer än livet självt