Khalil Gibran
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga
Alltså exakt så. Precis.
omtumlande
svårt att ta in
att om 3 veckor är jag hemma
för att stanna ett tag
21 dagar kvar av stockholmsluft
21 dagar av Han
jag skriver på det sista kapitlet på den här resan
inga ord kan beskriva
hur tacksam jag är för allt
Något som gör mig tårögd
en känsla jag känner nu:
du kommer alltid vara nummer ett för mig, det känner jag i varje liten cell. är vi ifrån varandra kommer jag alltid se det som ett temporärt läge för jag älskar dig för mycket för att inte göra det. tills den dagen jag slutar andas älskar jag dig.
Kiss me under the light of a thousand stars
det har snart gått ett år. ett år sen du flyttade 100 mil och jag tog din hand och la den i min. det har hunnit bli många minnen. jag minns de kalla vinterpromenaderna i göteborgsluft. minns ruset, lyckan.minns alla bussresor till jobbet där jag spenderade varje sekund till att tänka på dig. minns hur jag kände att du kom in i mitt liv och räddade mig. du flyttade in hos mig och mitt hem blev vårt. åh, jag minns när vi paddlade kajak i riddarfjärden. minns alla turer till ikea och hur glada vi var när vi köpt vår första möbel tillsammans. minns hur glada vi blev när vi första gången gjorde köttfärssåsen som nu blivit standard. fan, vad du gör den bra.
det här året bär med sig så många fina minnen och så mycket kärlek. och jag är så tacksam. så tacksam för att varje morgon känns som vardagslyx för att jag får vakna bredvid dig. så tacksam för alla varma duschar. så tacksam för alla roliga kortspel. tacksam för alla tysta middagar och långa promenader. så tacksam för att den annars gråa vardagen blir full av färg tack vare dig. så tacksam när du åker in till stan bara för att möta upp mig så jag slipper åka hem själv. så tacksam för alla skratt när vi gör pizza. så tacksam för att du aldrig klagar på min matlagning trots att det smakar alldeles för mycket salt. så tacksam för att du alltid är med på mina idéer, dåliga som bra som roliga som tråkiga. så tacksam för att du är logisk när jag är ologisk. så tacksam för de nätter jag vaknar av att du drar mig närmre dig. så tacksam för att du aldrig rycker undan din hand även när min är hur svettig som helst. så tacksam för all stöttning jag får varje dag. så tacksam för att du aldrig tycker att jag är löjlig trots att jag aldrig kan sluta tänka och älta samma problem i flera dagar. så tacksam för att du alltid visar vägen när jag famlar runt. så tacksam för att du ser direkt när jag är ledsen, obekväm, arg, stressad eller irriterad. så tacksam för allting du ger mig, hela tiden, allting du ger mig medvetet, men också omedvetet. så tacksam för att du fortfarande ger mig lyckorus, för att du fortfarande får mig att längta hem varje dag jag är på jobbet, för att du varje dag ger mig en ny anledning att älska dig.
min kärlek till dig har inget slut.
Det här samhället
Jag kommer ut från gymmet. Det är en helt vanlig tisdag. Klockan är bara 17:25 och staden kryllar av bussar och bilar. Barn skejtar i parken. På en bänk, under en gatlykta, sitter en man och läser en bok.
Allt är som det alltid är. Den gnagande känslan i magen gör sig påmind och är svår att ignorera. Det har redan blivit väldigt mörkt ute. Jag hatar när det blir så. Jag ser inte vilka jag möter på gatan och jag ser knappt om det är någon som går bakom mig.
Jag går igenom en park. Det är en av Stockholms populäraste parker på sommaren, men nu ekar den tomt. Jag vänder mig om och tittar oroligt runt omkring mig tre gånger inom loppet av en gatlykta till en annan. Jag är, trots dygnets oskyldiga klockslag, trots att jag befinner mig i en stad där det är rusning såhär dax, rädd för att bli överfallen av någon som tycker sig ha rätten att göra det.
Så jag går snabbare tills jag halvspringer fram med nyckelknippan hårt knuten i handen och jag lovar mig själv att ta bussen hem nästa gång. Ska det verkligen vara såhär?
Sensommarluft
Vad är det bakom dörren
Vad finns i mitt Narnia
Olivia, du glömmer bort att andas
Jag har tappat det mest grundläggande jag har
Utan att veta varför
Det skrämmer mig att
Man kan tappa sig så lätt
Jag hittar inte handtaget
Jag känner inte ens dörrens trästruktur med mina fingertoppar
Jag brinner
Men jag får inte till någon rök
Jag bara brinner
Det är jag
Som är huvudpersonen i den här filmen
Men jag vet inte vem som borde skriva mitt manus
När mitt bläck verkar ha tagit slut
När något är för stort för att ta in
Även om alla våra första är räknade
Känns det fortfarande som första gången när du kysser mig
Hur kan man älska någon såhär mycket
Jag 2.0
Jag trodde jag visste hur det skulle vara att älska dig
Men
Jag älskar dig mer än vad jag någonsin trodde var möjligt
Om jag skulle förlora mig igen
Måste jag förlora mig med dig
Jag tror det är hejdå för alltid nu
för de moln som passerat
för de kyssar som smakat tvål
för brutna löften
för borttappade vänner
kan det här vara på riktigt
får det verkligen kännas såhär
hela jag försöker liksom känna något
känna om det är något som skaver, någonting som gör ont
längst in i hjärteroten försöker jag se om de där krampaktiga tillfällena i maj gav något
eller om de där sveken i våras lämnade något litet ens
men hur mycket jag än känner efter
hur mycket jag än tittar
ser jag inte ens ett ärr
åh
jag vet nu
jag har inte tid med ögontjänare
inte tid med skitsnack om alla man ser, helst när de inte ser
inte tid med sånt som inte är äkta
inte tid med de som inte förstår att karma kommer jaga er svettiga
ja ni vet, allt det där som dimmar igen hjärnan
och som gör det svårt att se klart
och jag lovar
att nu
ska jag cykla genom hela stockholm
jag ska vara fri och lycklig
för allting som är nu
som är så ofattbart fint
men mest för allting som fått mig att vakna
jag ska vara fri och lyckling
för att du lät mig gå
när jag behövde det som mest
Vad det senaste året gjort för mig
Jag ville bort. Längtade till en annan tid. Till en annan plats, till ett annat jag, med ett annat liv.
Jag brydde mig inte om vart jag hamnade eller vad jag skulle göra där. Det enda jag brydde mig om var att inte ta ett till andetag i Norrland. Jag har varit så äckligt less på Norrland. Kännt mig fången, ofrivlligt tillfångatagen. Kännt mig fast. Kännt att livet inte ger det jag vill att det ska ge. Det är konstigt hur man kan vakna upp en dag och bara vara färdig.
Så jag flyttade ju. Jag visste att det halvåret jag tänkte plugga inte skulle vara nog för att stilla den här känslan i mig som vuxit sig så stor, den här känslan av otillfredställelse som fick mig att må dåligt. Jag har varit hemifrån i snart ett år. Jag har lärt känna mig själv på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan. Jag tycker tydligen om att städa. Älskar tydligen att tvätta. Jag har kommit fram till många saker, livsviktiga saker. Lämnat min comfort zone. Jag gick och fikade med någon jag aldrig sett, pratat med eller på något sätt kände. Och vi blev så bra vänner efter det. Hon blev lite av en fristad för mig. Någon att vända sig till som förstår alla aspekter för hon har varit där förut. Hon stöttade, hjälpte, fick mig att vilja försöka, fick mig definitivt mer öppensinnad, och hade alltid de rätta orden. Hon tittade aldrig snett, dömde aldrig mig eller nån annan, krävde aldrig mer från mig än vad jag kunde ge, men förväntade sig att jag försökte. Och jag ville försöka, det vill jag fortfarande. Ja, hon blev lite av en räddning för mig. Och det är precis en sån sak skulle jag aldrig ha gjort förut - gå och fika med en främling. Jag har blivit modigare, självständigare och en bättre version av mig själv. Och främst så vet jag att jag kan. Jag kan om jag vill.
Och det är fint att ha den vetskapen att luta sig tillbaka på. Fint när man går på ännu en "blind-date". Fint när man börjar på ett nytt jobb. Fint när man flyttar till en ny stad. Jepp.
Att bara leva
Det är som att is omger mig
Och innan tårarna hunnit
Blöta ner hela kudden
Har hela jag planerat år fram
Jag vill leva nu
Andas in tråkig tisdagsluft
Dra in Göteborgssyret i lungorna
Gå barfota över kullerstenarna på i Haga
Och förundras över blommorna i Botaniska
och djuren i Slottsskogen
Så säger hon att resan är livet
Och med hennes ord
Och hans styrka
Får jag vind i mina segel
Och jag tänker inte planera en dag till
Här och nu.
Det svåraste som finns är nog att leva här och nu.
En sån som får mig glad även dagar som dessa
ibland vill man bara säga tack. tack. tack för borttappade kontokort. tack för one direction låtar och musikvideos som får en att gråta. tack för förhoppningar som går i kras. tack för drömmar som slår in. tack för kärleksförklaringar. tack för alldeles för många vinglas. tack för chorizogryta. tack för tårar. tack för skratt. tack för bakisångest. tack för göteborg. tack för västra frölunda. tack för torget. tack för excet. tack för kellys. till och med tack för vandas. tack för alla de saker man säger som man själv blir förvånad över. tack för måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. tack för en fantastisk vänskap. tack för oförglömliga dagar. tack för minnen som fortfarande får mig att skratta.
genom allt.
Lördagskladd som känns i hjärtgropen
det är ingen brådska
för tiden står stilla
går timmarna verkligen
finns det ens sekunder
han vaggar mig som ett barn
jag stryker han i nacken
då vet han att jag är med
även när jag inte svarar på tilltal
det är ingen brådska säger han
han vet allt,
han vet allt
om mig
och ändå går han inte
han stannar här
när det går till överdrift
som det alltid gör med mig
är omtänksamhet en svaghet
som sätter käppar i hjulet för mig
men det är ingen brådska
vi väntar på varandra
och snart är jag stark nog
När livsviktiga saker sätter mig på plats
Det känns använt
Smutsigt
Nerskräpat
Äckligt
Minns när
Du sa att du hittat dig själv
Jag var vilsen
Och jag bar på en rädsla för att vara fel
Utan att ens veta vem jag var
Jag har hittat mig själv nu
I någon annans armar
Kanske är jag ännu svag
För jag grät bakom din rygg
Aldrig mer inför dig
Nu är det sorgligt att tänka på
Jag har alltid varit rädd
För hur saker förändras
Men nu har jag förändrats
Ditt pokerface har havererat
Du har inte längre vind i dina segel
Och du har tappat dig själv
Och för en gångs skull
Sätter jag mig själv först
Ingen, inget, nånsin.
Fylld av varma minnen är jag, men jag fryser ändå
Jag minns stället där er låtsas-tomte i mänsklig storlek brukade stå varje jul. Ni låtsades alltid som att dockan var verklig. Frågade mig med entusiasm i rösten om jag sett tomten i skogen. I den där skogen som alltid kändes förbjuden, dit jag smög som barn för att leka, för att kolla mig omkring, för att hitta blåbärsgömmor och för att fundera över vilka djur som fanns där. Jag var så rädd för att inte hitta tillbaka om jag gick för långt, så jag hade alltid hässjastaketet som löpte längs skogen i sikte. De gångerna jag inte var i skogen och du tog fram badmintonracketena. Åh, vad kul det var, att stå med storebror och skjuta fjäderbollen högt upp i luften. Minns när storebror slog för hårt och bollen fastnade i en av grenarna i er stora tall. Jag minns inte om vi spelade något mer efter det, men jag visste vart ni brukade förvara era racket ändå. Annars var nog det största nöjet jag hade som barn hos er att krypa ner i er soffa och titta på Madicken. När Madicken var på picnic med hennes familj. Hennes äventyr med Abbe. Filmerna om Madicken var aldrig lika bra hemma. Hos er var dem magi.
Jag minns de små gömmorna i ert hus där mina händer älskade att leta och rota. Se vad som gömde sig längst in. Jag minns hur mina fingertoppar smekte era ömtåliga porslinsfigurer. Minns hur fingertopparna kändes över de tavlor som var virkade, och de tavlor som var broderade. De tavlorna jag inte kunde förstå var broderade av henne. Så skickligt gjorda var dem, med kloka budskap som jag har i bakhuvudet än idag.
Du blev så glad när jag ringde. Jag minns hur du nästan blev ivrig. Hur du med en gång hörde att det var jag i luren. Jag fick höra på omväg att du var så stolt över mig och att du alltid pratade om mig med värme i rösten. Sista gången jag ringde sa jag att jag skulle ringa oftare. Komma och hälsa på. Sa att jag tänkte på dig ofta.
Nu är julklappen jag köpte till dig i någon annans händer. Julkortet jag skrev, som jag inte hann skicka, ligger i lådan under spisen. Och jag är mest så fylld av känslor, men ändå så tom.
Jag kommer sakna dig, men jag vet att du har det bra nu. Så himla bra.
Gamla känslor från en svunnen tid (ur utkast)
det är så mycket jag aldrig kan glömma
den brännande känslan i mig som nästan gör hål på mina kläder
gör det omöjligt för mig att förstå
hur ska någon annan någonsin förstå mig
när jag inte ens förstår mig själv
jag ville spy, jag vill spy
spy upp allting jag nånsin sagt
alla lögner
och inbillade känslor
det gör så ont i mig nu
när jag tänker på
hur mycket vi gav för varandra
och hur du höll mig hårt medans tårarna rann
jag har gjort så fel
och sårat andra
men allra, allra mest
sårat mig själv
och när jag går till sömns
undrar jag
vilket brott kan var värre än det
Håkan Hellström
jag vet inte var allt gick fel
för jag har gjort så mycket dumt
att jag inte ens har en själ
att hålla armarna runt
När hjärnan säger en sak, men menar en annan
det är som att jag aldrig somnar. jag känner att min kropp blir tyngre och jag försöker hålla andningen lugn, men min hand vid bröstet känner varje hjärtslag som om huden vore tunnare än papper. mina ögon är stängda, och ögonlocken döljer hur klarvaken jag egentligen är. inom mig är det ingen ro. där pågår det något världskrig och jag vet inte med vem, vad eller vilka jag ska stå allierad med.
och allting bottnar sig egentligen i en enda sak: trygghet. den där förbannade, jävla tryggheten.
Att veta att man varit fel så länge, man varit för svag för att göra något åt det
jag har varit orättvis redan från början
och sagt fel saker
gjort dig besviken
så jag åkte utan bälte i 140 km i timmen
för att kunna ställa allt till rätta
och få dig att le
och samtidigt som det värmde dig,
har jag nog aldrig varit så kall
trots att jag själv var obekvämt bekväm
var vi dom som sa till andra att inte nöja sig
till sist gick det inte att ignorera att väggarna kröp närmre
så jag sökte efter en räddning
med drömmar om kullerstengator
och en född längtan i blodet
rymde jag från något
men rymmer vi inte alla från något
så när himlen skiftar i färg
och när solen lyser mig rakt i ögonen
vaknar jag som nyfödd
och jag frågar mig själv
vem vill egentligen vakna upp och tänka
är det såhär det känns att leva
när allt kommer igen
i need to run away
because this isn't healthy
