När hjärnan säger en sak, men menar en annan

det är som att jag aldrig somnar. jag känner att min kropp blir tyngre och jag försöker hålla andningen lugn, men min hand vid bröstet känner varje hjärtslag som om huden vore tunnare än papper. mina ögon är stängda, och ögonlocken döljer hur klarvaken jag egentligen är. inom mig är det ingen ro. där pågår det något världskrig och jag vet inte med vem, vad eller vilka jag ska stå allierad med.

och allting bottnar sig egentligen i en enda sak: trygghet. den där förbannade, jävla tryggheten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0