Så blev allting en dimma. Jag stod bredvid en av mina bästa vänner som undrade vad som hänt. Jag log, skrattade till. Som jag alltid gör. Som om ett skratt kan rädda någon. Sen blev allting verkligt. "Hon kommer inte överleva det här", det är de orden som bott i mig 7 månader. Håret, som hon tappat, och peruken som ersatt det får mina ögon att tåras. Att hon har blivit svag, som alltid varit stark. Varför? Det kändes som om jorden, som vi byggt vårat hem på, rasade. Plötsligt var framtiden oviss. Plötsligt var alla ledsna. Vad gör man då?


Att det är så svårt. Hur säger man hejdå till någon som ska dö snart? Vad säger man om man börjar tveka på allt man har inom sig? Hur håller man undan tårarna och hur håller man ihop rösten?

JAG ÖNSKAR JAG VAR STARK NOG ATT SÄGA DET HÄR TILL DIG:

Jag älskar dig. Det har jag aldrig sagt till dig, men det vet du nog ändå. Jag kommer alltid minnas dig med ett leende, du och dina toscakakor och tomtegröt som du ville skulle mätta våra magar. Hur du sedan ville lägga en hand på magen för att känna om vi var riktigt mätta. Varje jul du ringde för att tala om att du sett tomten i skogen och varje födelsedag du ringde för att sjunga. Dina historier om din barndom, om Karlstad och pengavärde, glasögon och relationer. Jag kommer sakna det, ja, jag kommer sakna dig. Jag hoppas du får frid sedan, för det är du värd. Det är du verkligen värd. Och jag önskar bara att jag fått mer tid med dig, och den tid vi haft är jag mer än glad för. Ja, jag är så glad att du funnits för oss. Jag hoppas vi ses sen, så var redo när jag kommer. För tids nog gör jag ju det. Jag ska bara göra allt som du hade uppmuntrat mig till först, att leva överhuvudtaget. Och ta hand om mig, som du alltid säger. Så som du tagit hand om dig, och så många andra.


Men
Ibland önskar jag
Att
Allting var över
Precis som jag vet att du också gör

Kärlek är aldrig samma sak som det en gång var

Och därför är den kanske aldrig jämförbar

Men ändå

Kan jag inte sluta undra

Hur lång tid du hade ditt huvud begravt i dina händer

Om du någonsin hade det

Du var unik för mig

För när jag inte kunde se dig hörde jag ändå din röst

Och som jag ville ha dig på riktigt då

Och inte via ledningar i luften

Hur lätt som helst

Lät du mig gå

Du var stjärnan på min himmel

Tills du föll

 

 

De gånger jag log mot dig

Var jag sann

jag lyssnar på musik som lyser upp i vintermörkret och tar bort kylan.

kollar samma blogg igen och igen
för att få se dig som jag gjorde då
drömmer mig tillbaks till en svunnen tid
som känns osann nu
försvinner in i verklighet
och får ont i magen


en känsla av förlorad kontroll
ensamhet
ovisshet
och längtan
får mig att vilja fly


blåögda blickar
och ett försök att radera det förflutna
jag låter prova
därför låter jag dig vara

men jag vet
att det kanske är ditt samvete som är för nära
mina ögon som såg en alldeles för grå himmel

är du en sån som är rädd för sanningen
är du en sån som är rädd för att erkänna det
ja
vem är du egentligen

Why do we sacrifice the beautiful ones
How do you break a heart of gold

Det är tyst nu
För dina ord har dragit sig tillbaka sen länge
Och jag har tappat min röst
Kanske har vi blivit kvävda av luften
Vem vet?


Känslor trasas sönder
Det är kärleken i sitt rätta jag
Jag försöker göra illa mig
Balanserar på trottoarkanter
Och struntar i om jag trampar snett
Går över vägar och blundar under tiden
I hopp om att känna någonting annat
Eller någonting alls



Hade det blivit lättare
Om jag värmt mina händer i elden
Men låtit bli att bränna mig
Någon grads brännskada gör ont
Det gör det alltid


Jag lever bland molnen nu
Och vill inte komma ner på jorden igen
För där är allt för verkligt
För verkligt för en drömmare som jag

Var det igår
Du fanns för mig
Var det för en månad sen
Jag andades din andedräkt
Levde i din luft

Löften
De fanns aldrig några
Garantier
De var som borta med fåglarna
Fallna med löven
Pressade ned i asfalten
Så jag aldrig skulle kunna fånga dem

Det var för en månad sen
Då fanns du för mig
Och det vi sa då
Har blivit
Gamla konversationer som gör sig påminda
Jag vill döda känslan de bär med sig

Jag sov gott de nätterna
Trots att luften var kvav när jag vaknade
Och när jag sover nu
Är luften ren när jag vaknar
Jag vill inte ha det så

Men samtidigt
Vet jag inte om det är din andedräkt
Som jag vill ska blandas med min
Och bilda fukt i våra nackar

För trots att jag är ensam nu
Och trots att jag snuddar vid dig hela tiden
Växer mina ögon sig inte större längre
Mina pupiller har krympt
Och vad du har för färg på din skjorta idag
Det bryr jag mig inte om

Linnéa. Hon är en sådan jag inte kan beskriva med ord. Hon är liksom.. Allt. Allt som är bra, är Linnéa. Inte en sekund med Linnéa känns som slösad tid och jag kommer alltid vara glad för att jag får vara en del av hennes liv.

Någon gång önskar jag att jag fick vara lite mer som Linnéa. För hon har en förmåga att göra en glad, när som helst och de stunder när man är ledsen finns hon där och lyssnar och förstår. För hon förstår verkligen, det gör hon. Hon är en av de skönaste människorna jag vet! Linnéa har så nära till skratt, och när man är med henne mår man bra. Jag kommer aldrig att vilja vara utan dig Linnéa, och det vet jag att du vet.






Ella. Alla borde ha en Ella. Ella är nästan alltid glad. Hon är en jävligt klok människa, som kanske inte är jätteallmänbildad (förlåt ella, haha) men hon är klok på många andra sätt. Hon har sunt förnuft och vet hur hon vill bli behandlad av andra och jag tror att Ella vet hennes värde. Och det värdet, ska jag säga er, är mer än vad jag med ord kan beskriva eller någonsin visa i handlingar. Jag är så glad att jag har Ella i mitt liv, det vet hon, och det hoppas jag hon aldrig glömmer. För jag kommer aldrig glömma dig Ella, men så kommer det aldrig finnas någon risk för det. För jag kommer finnas vid din sida genom livet, om du vill. Och jag vill att du finns vid min sida, det vill jag verkligen.



Tillsammans, hörni, ska vi nå vad vi än söker. En utomlandsresa, ett boende i en större stad än det här, det liv vi alltid velat ha. Eller bara frid i våra tonårshjärtan.

Jag skyller allt på dig

För hur du gjorde

Stjärnorna till fallande istappar

Som föll i mina ögon

De smälte sedan nedför min kropp

 

Ja

Jag skyller allt på dig