Vi i Sverige lever idag i ett otroligt öppet samhälle där rättigheten att säga vad man tycker är lika självklar som att varje person andas. Vi svarar på insändare i tidningar, skriver kommentarer på bloggar, skickar vänförfrågningar på facebook till människor vi nästan inte känner, skämmer ut oss på fester och dansar galet på konserter.

Trots det har jag kommit fram till att människor i Sverige i regel är ganska anonyma individer. Har ni någon gång tänkt på hur många det är som väljer att titta ned i marken när de möter någon de känner igen, hur många som plockar upp mobiltelefonen som en räddning för att slippa säga hej, och hur många här avskyr inte att behöva sätta sig bredvid någon främling på bussen?

Jag har tänkt på det här för jag känner igen mig själv i det anonyma beteendet, som jag tycker att det är.  Jag undrar varför vi beter oss så. Vad är det egentligen som hindrar en från att säga hej högt, sätta sig bredvid den där personen som man egentligen inte känner utan bara träffat på fest, men som man önskar att man kände, ja, vad det är som gör oss så anonyma och begränsade?

Jag tror att grunden i vårt beteende är för att vi är rädda över vad andra människor ska tycka om oss. Som när jag var mindre och hade väl någon smärre identitetskris. Någonstans så önskade jag att jag var lite annorlunda - kanske för att framstå som mer intressant i andras ögon?

Denna önskan fanns även om jag, djupt inne i mig själv, egentligen var nöjd med den jag var. Jag har aldrig varit den som färgat håret rosa för att folk skulle se mig eller för att jag ville göra ett uttalande. Jag var istället den där grå tjejen i den svartvita världen som gömde mig bakom mobiltelefonen när jag mötte någon jag var bekant med. Den som valde att inte sticka ut.

Jag ville någonstans vara annorlunda men valde att aldrig göra någon enorm förändring, förmodligen för att jag var rädd över vad folk skulle tycka om mig då. Men varför vara rädd för vad folk tycker?

Varför ska vi svara exemplariskt på den frågan som ställs per automatik: "Hur mår du?", varför svara bra om det är åt helvete just den dagen eller har varit under en längre period?

För just det tror jag också att många kan känna igen sig i. Förmodligen beror vårt ”braande” också på rädsla. Vi är rädda för att vika ut oss själva, att vara och ge för mycket, rädslan för att det ska bli knäpptyst efteråt, kanske ett litet hummande, rädda för att vara lite annorlunda. Annorlunda för att vi säger att det faktiskt är åt helvete.

Självklart så finns det människor som vågar vara annorlunda – välja sin egen väg i både beteende, stil och allt vad det är. Men jag tror att många kan känna det så här. Lika väl som jag förstår det, så förstår jag också att mycket i vårt beteende beror just på hur vi är och vilken personlighet vi har. En tyst person, är en tyst person, och denna kanske inte vill svara ärligt på hur-är-läget-frågan för att den helt enkelt hellre håller det för sig själv. Men jag vet också att det finns tysta personer som gärna skulle vilja berätta om sina problem, eftersom att det händer så fort de fått en gnutta alkohol i kroppen. När alkoholen inte finns där, och personen i fråga är sig själv igen vågar den knappt möta folks blickar.

Jag tycker att det vore fantastsikt om vi alla kunde börja våga lite mer. Att verkligen våga ta vara på oss själva och se till våra behov – färga håret hur du vill, säg hej om du känner för det, berätta hur du mår. Att verkligen vara oss själva och att människor ska acceptera oss för det, att tycka om oss för det. En ärligare värld helt enkelt. Men som sagt, vi är ganska anonyma. Men jag vill att vi någonstans ska förändra oss och en förändring börjar alltid någonstans och därför - när andra väljer att titta ned i backen när de möter någon bekant, har jag börjat säga hej. När någon frågar hur jag mår, så säger jag sanningen. Oavsett vad de vill eller förväntar sig. För jag vill att människor ska veta vem jag är, och tycka om mig – eller hata mig, just för det.

Bilden har väl ingenting med inlägget att göra, men jag gillar den för jag gillar oss.