Sverige. Vinter. Mörker. En gata någonstans i Norrland. Julia och William.

Julia stoppar inte ner sina händer i jackfickorna trots att kylan har bitit tag i hela henne och minusgraderna skulle vara det enda hon tänkte på om det inte vore för att han går så rysligt nära. När William finns så nära Julia händer något och hennes ord blir till klumpar och synen försvinner, hennes steg blir lättare men också tyngre på samma gång och hon blir varm men samtidigt kall.

Blickar möts och skär som knivar genom is och bådas tankar skingras. Det är inget skämt att planeten slutar snurra när deras ögon råkar titta in i varandras, det har alla märkt. William tittar snabbt ned i marken för att bryta ögonkontakten, han vet inte var han ska titta när Julias blågröna ögon är sådär intensiva. Samtidigt som han skadar sig själv genom att titta in i dem kan han inte heller sluta göra det. Han vet att det skadar honom, för när blickarna möts vill William inget annat än att ha Julia. Han vill ha henne i hans armar, nära, närmare, närmast, han vill känna hennes läppar krama hans, men helst av allt vill han höra hennes ord. Julias ord, som är så speciella och väl utvalda. Hon förklarar känslor som ingen annan han känner kan och varför hon inte vill bli författare förstår han inte. Han vill höra Julia säga allt hon känner för honom och om Julia visste att han ville det hade hennes ord nog aldrig tagit slut. För i hennes huvud har hon redan sagt allt vad hennes hjärta innehåller, under de få men ändå långa sekunderna de tittat i varandras ögon.


lelove och jag en tråkig eftermiddag. TACK till astrid som hållt på med bloggen idag, älskar 'too weird to live, too rare to die'. Uppdatera sidan om ni inte ser förändringarna!