AAAAAAAAAJ.


Aj. Aaj. Ja. Jaa.


Jag lever livet, annars skulle det inte kännts såhär.
Som att jorden slutat snurra när den kanske snurrar mer än nånsin för mig.
Som att himlen blixtrar när den egentligen är klarblå.
Som att hjärtat säger nej när det egentligen skriker ja.

Jag har en hatkärlek till att vara en i mängden. Jag vill bli ihågkommen men samtidigt är det lätt att vara grå, att låtsas som ingenting och att följa med strömmen. Minuset med det är att det gör så jävla ont när man inser att det inte funkar längre, att man ibland måste ta steget ut och göra sin röst hörd för att få vad man vill ha. Någonting nytt, en förbättring, en klarare bild, vad man förtjänar. Jag vet det så väl. Ändå stannar jag kvar i bakgrunden. Dumma jävla jag. 

Jag fattar knappt nåt egentligen, så har det kännts länge nu. Tiden går så snabbt och skrämmer mig i tusen bitar även om jag fullhjärtat tror att framtid bara är en synonym för lycka. Jag fattar inte varför ensamhet aldrig blir bra, varför jag hatar när det ekar som om ingenting finns nånstans.  Jag fattar inte när gamla relationer ska blekna och tillslut sluta saknas av mig. Surrounded by love.

Jag vill bara ha det bästa. Jag har det bra nu, jag har det jättebra. Jag är bara inte van sånt här. Jag är inte van att förlora och jag är inte van känslorna som kommer efter och liksom jagar en tills man inser att det inte går att fly längre. Egentligen vill jag ha någonting äkta, någonting rent och äkta som är självklart. Jag måste bara våga, okej? Allt som krävs är mod. Då kan man gå hur långt som helst, bara man vågar.


"det gör ont att veta men lika ont att undra"



Whatevs.