Jag har aldrig gillat spindlar för lägger nät och andra
Har ingen chans att rädda sig
Men du kastar nät över hela mitt hjärta nu och
jag pumpar, pumpar men tar mig inte loss
Stockholmssyndromet
Blir min identifiering

Jag ler genom tragedi, för sån är jag
Så ingen vet väl hur jag undrar
Hur, var, när och varför
Jag borde antingen falla handlöst eller inte alls
Jag borde, jag borde, jag vill inte
Käften tankar, ni gör mig svag
i denna värld av stål

Jag har bra minne
Jag minns hur magen knöt sig när
sanningen kröp fram
Jag minns hur jag  skrev att jag
aldrig mer tänkte bry mig
Men fan, jag minns hur jag log
Jag minns hur du log

Men du borde få veta att jag är hon
Som drömmer om de stora scenerna
Jag är hon som inte tänker falla därifrån
Inte för dig, inte för någon



Jag är glad för mamma, för det bästa med mamma är: hennes mod att göra något nytt och hur hon lyckas. Hennes vilja att göra alla glada även om det blir fel ibland och hur hon tar sig upp, högre upp än tidigare. Nån som henne borde sluta bland stjärnorna. Grattis.



Saknad som aldrig verkar försvinna eller ens blekna.