Man är så jävla rädd att försvinna. Att det ska försvinna. Att någon ska försvinna.

Ibland håller man saker för hårt så det nästan kvävs och ibland för löst så det rymmer. Det är en balansgång egentligen, allting. Att leva, det är en balansgång. Det gör ingenting om man inte lyckas balansera hela tiden, det är okej att falla och smaka grus. Det är okej, för man tar sig upp igen. Känslor gör ont och får en att bli ledsen ibland och ibland får de en att längta på ett sätt som man kanske hellre hade varit utan. Men ibland är man också så jävla glad och så uppnår man en lycka man knappt visste att man kunde känna. Och då är det plötsligt värt att ha mått skit ett tag, för att sedan få känna den där lyckan. Så värt det.

För hur skulle man veta hur bra och fint lycka är om man aldrig fick känna på motsatsen?