Måndag. Måndag. Måndag. Försöker förstå och nyper mig själv i armen bara för att inse att jag inte drömmer. Måndag var det alltså. 19:30. Mina kinder har varit blöta i flera timmar nu och mina linser är uttorkade för länge sen.


Jag har älskat varje sekund spenderat med denna varelse.

Påsken kom, vintern smälte och gräsmattorna kom fram. Nu står jag här, i slutet av april, och är fan glad. Jag längtar tillbaks till egypten och solbrännor men tänker att sommaren väntar bakom hörnet, musik, värme, vänner. Snart är april slut och det har varit den galnaste, roligaste och innehållsrikaste månaden på länge.

Och det är nog allt jag har att säga just nu.

Hejdå mormor.

Man är så jävla rädd att försvinna. Att det ska försvinna. Att någon ska försvinna.

Ibland håller man saker för hårt så det nästan kvävs och ibland för löst så det rymmer. Det är en balansgång egentligen, allting. Att leva, det är en balansgång. Det gör ingenting om man inte lyckas balansera hela tiden, det är okej att falla och smaka grus. Det är okej, för man tar sig upp igen. Känslor gör ont och får en att bli ledsen ibland och ibland får de en att längta på ett sätt som man kanske hellre hade varit utan. Men ibland är man också så jävla glad och så uppnår man en lycka man knappt visste att man kunde känna. Och då är det plötsligt värt att ha mått skit ett tag, för att sedan få känna den där lyckan. Så värt det.

För hur skulle man veta hur bra och fint lycka är om man aldrig fick känna på motsatsen?

 

Sverige. Vinter. Mörker. En gata någonstans i Norrland. Julia och William.

Julia stoppar inte ner sina händer i jackfickorna trots att kylan har bitit tag i hela henne och minusgraderna skulle vara det enda hon tänkte på om det inte vore för att han går så rysligt nära. När William finns så nära Julia händer något och hennes ord blir till klumpar och synen försvinner, hennes steg blir lättare men också tyngre på samma gång och hon blir varm men samtidigt kall.

Blickar möts och skär som knivar genom is och bådas tankar skingras. Det är inget skämt att planeten slutar snurra när deras ögon råkar titta in i varandras, det har alla märkt. William tittar snabbt ned i marken för att bryta ögonkontakten, han vet inte var han ska titta när Julias blågröna ögon är sådär intensiva. Samtidigt som han skadar sig själv genom att titta in i dem kan han inte heller sluta göra det. Han vet att det skadar honom, för när blickarna möts vill William inget annat än att ha Julia. Han vill ha henne i hans armar, nära, närmare, närmast, han vill känna hennes läppar krama hans, men helst av allt vill han höra hennes ord. Julias ord, som är så speciella och väl utvalda. Hon förklarar känslor som ingen annan han känner kan och varför hon inte vill bli författare förstår han inte. Han vill höra Julia säga allt hon känner för honom och om Julia visste att han ville det hade hennes ord nog aldrig tagit slut. För i hennes huvud har hon redan sagt allt vad hennes hjärta innehåller, under de få men ändå långa sekunderna de tittat i varandras ögon.


lelove och jag en tråkig eftermiddag. TACK till astrid som hållt på med bloggen idag, älskar 'too weird to live, too rare to die'. Uppdatera sidan om ni inte ser förändringarna!

jag vill
klara av ensamheten
jag vill aldrig mer
ignorera dessa känslor som jag vet
alltid kommer ikapp
på fredag, fredag, fredag
tar jag på mig svarta kläder och försvinner för ett tag


denna känslan av att förlora något,
kommer plötsligt och starkt
det är såhär jag känner det,
men vem är jag att sörja
vem är jag att fälla tårar


Lejonblod, mormor, allting står skrivet i lejonblod och det är lika sant som jag hoppas du har det bra. Kärlek

Vi i Sverige lever idag i ett otroligt öppet samhälle där rättigheten att säga vad man tycker är lika självklar som att varje person andas. Vi svarar på insändare i tidningar, skriver kommentarer på bloggar, skickar vänförfrågningar på facebook till människor vi nästan inte känner, skämmer ut oss på fester och dansar galet på konserter.

Trots det har jag kommit fram till att människor i Sverige i regel är ganska anonyma individer. Har ni någon gång tänkt på hur många det är som väljer att titta ned i marken när de möter någon de känner igen, hur många som plockar upp mobiltelefonen som en räddning för att slippa säga hej, och hur många här avskyr inte att behöva sätta sig bredvid någon främling på bussen?

Jag har tänkt på det här för jag känner igen mig själv i det anonyma beteendet, som jag tycker att det är.  Jag undrar varför vi beter oss så. Vad är det egentligen som hindrar en från att säga hej högt, sätta sig bredvid den där personen som man egentligen inte känner utan bara träffat på fest, men som man önskar att man kände, ja, vad det är som gör oss så anonyma och begränsade?

Jag tror att grunden i vårt beteende är för att vi är rädda över vad andra människor ska tycka om oss. Som när jag var mindre och hade väl någon smärre identitetskris. Någonstans så önskade jag att jag var lite annorlunda - kanske för att framstå som mer intressant i andras ögon?

Denna önskan fanns även om jag, djupt inne i mig själv, egentligen var nöjd med den jag var. Jag har aldrig varit den som färgat håret rosa för att folk skulle se mig eller för att jag ville göra ett uttalande. Jag var istället den där grå tjejen i den svartvita världen som gömde mig bakom mobiltelefonen när jag mötte någon jag var bekant med. Den som valde att inte sticka ut.

Jag ville någonstans vara annorlunda men valde att aldrig göra någon enorm förändring, förmodligen för att jag var rädd över vad folk skulle tycka om mig då. Men varför vara rädd för vad folk tycker?

Varför ska vi svara exemplariskt på den frågan som ställs per automatik: "Hur mår du?", varför svara bra om det är åt helvete just den dagen eller har varit under en längre period?

För just det tror jag också att många kan känna igen sig i. Förmodligen beror vårt ”braande” också på rädsla. Vi är rädda för att vika ut oss själva, att vara och ge för mycket, rädslan för att det ska bli knäpptyst efteråt, kanske ett litet hummande, rädda för att vara lite annorlunda. Annorlunda för att vi säger att det faktiskt är åt helvete.

Självklart så finns det människor som vågar vara annorlunda – välja sin egen väg i både beteende, stil och allt vad det är. Men jag tror att många kan känna det så här. Lika väl som jag förstår det, så förstår jag också att mycket i vårt beteende beror just på hur vi är och vilken personlighet vi har. En tyst person, är en tyst person, och denna kanske inte vill svara ärligt på hur-är-läget-frågan för att den helt enkelt hellre håller det för sig själv. Men jag vet också att det finns tysta personer som gärna skulle vilja berätta om sina problem, eftersom att det händer så fort de fått en gnutta alkohol i kroppen. När alkoholen inte finns där, och personen i fråga är sig själv igen vågar den knappt möta folks blickar.

Jag tycker att det vore fantastsikt om vi alla kunde börja våga lite mer. Att verkligen våga ta vara på oss själva och se till våra behov – färga håret hur du vill, säg hej om du känner för det, berätta hur du mår. Att verkligen vara oss själva och att människor ska acceptera oss för det, att tycka om oss för det. En ärligare värld helt enkelt. Men som sagt, vi är ganska anonyma. Men jag vill att vi någonstans ska förändra oss och en förändring börjar alltid någonstans och därför - när andra väljer att titta ned i backen när de möter någon bekant, har jag börjat säga hej. När någon frågar hur jag mår, så säger jag sanningen. Oavsett vad de vill eller förväntar sig. För jag vill att människor ska veta vem jag är, och tycka om mig – eller hata mig, just för det.

 

Bilden har väl ingenting med inlägget att göra, men jag gillar den för jag gillar oss.