När viljan är större än hoppet är det svårt att acceptera verkligheten, även om verkligheten egentligen inte ens är någons fel.

9 crimes

And is that alright yeah
To give my gun away when it's loaded

Så pratar folk om deras världar som snurrar
Men för mig känns det som att hela universum har stannat
Och magin har försvunnit för länge sen

Herregud
Vi förlorar
Det är klart att vi förlorar

Tiden går sakta för den som bara väntar
På att någons andetag ska ta slut
På att någon får frid

Jag har hatat större och mer än det här
Och det gör mig hemsk, jag vet
Men jag hatar mig för att jag inte ringt
Jag hatar mig för att jag blivit rastlös och rädd
Jag hatar sjukdomen som tar dig ifrån mig

Herregud
Vi förlorar
Det är klart att vi förlorar

Och jag är på mark jag inte känner igen
Kan inte ljuga, det kan jag aldrig
Men om jag kunde hade jag sagt
Att jag inte önskar att det vore över

Herregud
Vi förlorar
Det är klart att vi förlorar

Och genom fåglarnas plats
Ber jag mamma ge dej en kram från mej
Jag vill inte mer nu
För jag vet att slutet är nära nu
Så slå sönder alla klockor som tickar

Jag saknar dig redan
Och jag hatar att förlora

 

Tänk om det här är döden och vi alla bara går omkring och väntar på livet. Tänk om vi egentligen bara går runt, som robotar och är rädda för att ta risker, är rädda för att bryta normen och jantelagen och därmed låter chanser slippa undan bara för att det är livet. Men tänk om livet inte har kommit än. Tänk om.

Så blev det sommar. Juli, augusti. Det  var då jag lärde mig allt om han. Hans ordning i hans rum, vad han ville när han tittade mig på det där speciella sättet, vad jag skulle säga för att göra han glad. Eller sur. Hur jag skulle få han glad när han var sur eller ledsen, hur jag skulle få honom att skratta när han var arg. Jag såg lekfullheten i hans blick när  han hånade mig för att jag åt alldeles för mycket godis, eller för att jag alltid var lite klumpig. Jag såg kärleken i hans blick när vi badade.

Jag ritade hjärtan på hans rygg. Ritade in mitt namn, som för att visa att det var där jag skulle finnas. Innanför hans hud, som närmast honom. Jag hörde hans hjärta slå när jag la mitt huvud på hans bröstkorg och trummade med mina fingrar i takt. Tänkte att jag ville ligga så tills tiden jorden slutar snurra. Jag kände hans kind mot min handflata, kände hans konturer och hur ansiktet såg ut. Jag kände hur det där födelsemärket som jag tyckte så mycket om stod ut. Jag kände hans knottriga hud under mina fingertoppar när natten gjort inbrott på den tidigare sköna sommardagen när vi var ute och gick längs sjön. Vi diskuterade våran framtid, funderade på var vi skulle fly tillsammans och hur jag skulle klippa hans hår när vi var sambos och fortfarande lika lyckliga. Jag planerade att klippa av lockarna som bildades i hans nacke, även fastän jag tyckte mycket om att dra mina fingrar genom just dem.

Han snurrade mitt slitna sommarhår runt hans fingrar, tittade mig i ögonen och jag undrade vad han såg. Han såg någon skönhet som jag visste att han hade, inte jag. Han tyckte att jag var allt, allt som var bra. Han log när han visade mig platser jag aldrig varit på och undrade vad jag ville göra härnäst. Jag ville ingenting hellre än att göra det vi gjorde då, jag ville stå där med hans händer på mina höfter och himlen ovanför oss och ingen morgondag att gruva inför. Bara längta. Hans röst var magisk när han sa att han älskade mig och tittade på mig med de där ögonen, fyllda av glädje. Jag var tvungen att be han upprepa vad han just sagt. Jag var nog för lycklig för att förstå just då.

Vi torkade varandras tårar och delade varandras skratt. Vi gav varandra allt, himmel och helvete och när jag tittar tillbaks på resan vi gjorde kan jag nog påstå att svek och tårar bleknar med tiden, men i jämförelse med stor och sann kärlek känns det andra ganska obetydelselöst och litet.


All eld blir glöd och sen aska, som ett hjärta som brinner.

Och aj, vad ont sånt gör. Men ibland måste man slå sig fri och bara inse. Inse att det är bäst att låta saker vara oskrivna, låta blad vara tomma och ord osagda. För därmed låter man sina kinder vara torra, efter en tid av många timmar broderade av tårar. Som ett plåster rivs av har jag sagt till mig själv: Jag då är inte jag nu. Du då är inte du nu. Men jag kommer alltid älska dig, på något sätt. Och jag skulle förlåta dig, för jag vet att en del av mitt hjärta är ditt. Så kommer det alltid att vara. Bara inte nu.


Sommar och 17 år. Som jag hade längtat

Drömmer jag om sunkiga lägenheter i englands-anda:

Att ta till någon form av flykt till ett land fyllt med fina minnen
Från en resa från förr
Med samma underbara människa


Att göra allt jag gjorde då:

Vandra på stränder, på nån pir, åka buss billigt och njuta av dialekter. Köpa skrot jag inte behöver och leva i frihet och nuet. Virra bort mig totalt men ändå alltid hitta hem.

Att göra allt jag inte gjorde då:

Dansa fötterna ömma på klubbar och dricka öl i Irland. Prata med fina pojkar och flickor och skaffa vänner för livet. Bo utan "föräldrar" i en lägenhet som vi dekorerat själv. Dricka onödiga mängder te och aldrig fälla en tår.




weheartit

jag önskar att jag var fantastisk