Så blev det sommar. Juli, augusti. Det  var då jag lärde mig allt om han. Hans ordning i hans rum, vad han ville när han tittade mig på det där speciella sättet, vad jag skulle säga för att göra han glad. Eller sur. Hur jag skulle få han glad när han var sur eller ledsen, hur jag skulle få honom att skratta när han var arg. Jag såg lekfullheten i hans blick när  han hånade mig för att jag åt alldeles för mycket godis, eller för att jag alltid var lite klumpig. Jag såg kärleken i hans blick när vi badade.

Jag ritade hjärtan på hans rygg. Ritade in mitt namn, som för att visa att det var där jag skulle finnas. Innanför hans hud, som närmast honom. Jag hörde hans hjärta slå när jag la mitt huvud på hans bröstkorg och trummade med mina fingrar i takt. Tänkte att jag ville ligga så tills tiden jorden slutar snurra. Jag kände hans kind mot min handflata, kände hans konturer och hur ansiktet såg ut. Jag kände hur det där födelsemärket som jag tyckte så mycket om stod ut. Jag kände hans knottriga hud under mina fingertoppar när natten gjort inbrott på den tidigare sköna sommardagen när vi var ute och gick längs sjön. Vi diskuterade våran framtid, funderade på var vi skulle fly tillsammans och hur jag skulle klippa hans hår när vi var sambos och fortfarande lika lyckliga. Jag planerade att klippa av lockarna som bildades i hans nacke, även fastän jag tyckte mycket om att dra mina fingrar genom just dem.

Han snurrade mitt slitna sommarhår runt hans fingrar, tittade mig i ögonen och jag undrade vad han såg. Han såg någon skönhet som jag visste att han hade, inte jag. Han tyckte att jag var allt, allt som var bra. Han log när han visade mig platser jag aldrig varit på och undrade vad jag ville göra härnäst. Jag ville ingenting hellre än att göra det vi gjorde då, jag ville stå där med hans händer på mina höfter och himlen ovanför oss och ingen morgondag att gruva inför. Bara längta. Hans röst var magisk när han sa att han älskade mig och tittade på mig med de där ögonen, fyllda av glädje. Jag var tvungen att be han upprepa vad han just sagt. Jag var nog för lycklig för att förstå just då.

Vi torkade varandras tårar och delade varandras skratt. Vi gav varandra allt, himmel och helvete och när jag tittar tillbaks på resan vi gjorde kan jag nog påstå att svek och tårar bleknar med tiden, men i jämförelse med stor och sann kärlek känns det andra ganska obetydelselöst och litet.


All eld blir glöd och sen aska, som ett hjärta som brinner.

Och aj, vad ont sånt gör. Men ibland måste man slå sig fri och bara inse. Inse att det är bäst att låta saker vara oskrivna, låta blad vara tomma och ord osagda. För därmed låter man sina kinder vara torra, efter en tid av många timmar broderade av tårar. Som ett plåster rivs av har jag sagt till mig själv: Jag då är inte jag nu. Du då är inte du nu. Men jag kommer alltid älska dig, på något sätt. Och jag skulle förlåta dig, för jag vet att en del av mitt hjärta är ditt. Så kommer det alltid att vara. Bara inte nu.


Sommar och 17 år. Som jag hade längtat