Jag har flera sanningar och det är allt jag har
Jag skulle ge dem till dej om du ville.


Väggarna glittrade i morse även fastän solen glömt bort oss
Jag somnar till Kent och vaknar till och somnar igen

Det är fan stört 
Hur det gnager i mig
Hur yta förvirrar
Hur ögon kan le
Hur jag låtsas blunda
Med öppna ögon


Det är fan stört hur svaren är för få för att få mig att förstå




Annars så spenderar jag många av mina lediga timmar tillsammans med Isabell som är typ bäst i världen.

Pokerface
Varför känns jag tunn som
bubblor
Varför känns jag lätt som
frigolit

Pokerface
Det havererar när jag
Försöker alldeles för mycket
Och jag tappar bort mej själv
I mina tankar

Pokerface
Jag är ett sjunkande skepp
på ett hav som inte rör sig
Jag är en av dom som står på linje
och tittar ned i marken
Jag är en av dom som tvekar, men
ändå ser sitt mål så tydligt
En av dom som bara undrar
Hur de ska nå fram

Minns inte vars jag hittade bilden men AAAH VAD SNYGGT

Jag önskar att jag kunde spola tillbaks tiden till då jag var 13-14-15 år och säga till mej själv:

"På riktigt, stå upp för dej själv. Var nöjd med den du är, för många gånger är du egentligen allt du har. Det är okej att inte bli förstådd, så kommer det alltid vara. Det enda du måste göra är att låta dem försöka förstå dej och inte döma så snabbt. Ha lite tålamod för framtiden, för den är snart hur som helst."

Jag önskar att jag hade lyssnat mer på mamma när hon alltid sa, och fortfarande säger, att jag skulle tänka "jag är jag och jag duger", för mamma har nog aldrig haft så mycket rätt som då.

---

Den 14åriga Olivia var rädd för tjaffs, bråk och tårar. Leenden som svalnade och jag som önskade att hon kunde le mer för hon var så vacker då, oron som byggde bo i min mage flera gånger i veckan och syster som hjälpte och lugnade mej. Röster som sprack, läppar som darrade och tårar som föll. Så är livet. Och vi blir ju alltid sams, det är så vi är. Mamma sa alltid, "om man bråkar älskar man varandra bara mer sen när man är sams igen.". Jag undrar fortfarande om hon hade rätt.


Den 15åriga Olivia var rädd för att fastna. Jag ville inte ens vara kvar i Vännäs kommun på vardagarna på gymnasiet, jag ville ta mej några mil längre. Först Stockholm, men när jag insåg att jag aldrig skulle ta mej in för mina betyg ville jag till Umeå. Vad jag inte visste då var att det är ingen idé att fly när man inte vet vad man flyr från. Det är ingen idé att försöka ta sej loss när det inte finns något att ta sej loss ifrån. Helst inte när gräset inte ens är grönare på andra sidan.


Den 15åriga Olivia var rädd för alla känslor som var nya. Jag trodde att jag kunde rädda alla som andades, men jag vet att jag många gånger glömde mej själv. Någon ville dö, och ytterligare någon. Någon dog. Jag minns hur mina ben bara vek sej och hur tårarna nästan aldrig slutade rinna på grund av den mörka känslan som just hade tagit över mitt hjärta. Fan, vad jag hoppas att du har det bra. Lingondricka med cola i, nyckelringar och magneter som jag har kvar än idag. Flera sidor i dagboken med hjärtan och våra namn. Oj, vad marken skakade med dej.




En sketen liten 14åring.


17 år, 6 månader och 3 dagar  (heh, ja jag har nedräkning inför 18 år)

Jag undrar varför man bara inte säger allt man vill säga. Jag undrar vad det är som stoppar en från att ropa högt eller bara säga hej, sätta sig bredvid någon man vill sitta bredvid och bara fråga hur denna någon mår. Jag undrar varför man ibland viker undan sin blick så fort man möter någon annans. Jag undrar varför man hellre tittar ned i marken istället för att lära känna någon, när det egentligen är det enda man vill.


Jag undrar vad som är så farligt med att möta någons blick och klämma fram ett litet hej. Är det av rädsla för vad mina ögon skulle säga eller hur min röst skulle låta? Eller är det för att det där 'hejet' egentligen kanske skulle vara en början? Eller ett slut?


Sanningen är:
Jag blev stum förra gången våra blickar möttes.