En sanning
Jag undrar varför man bara inte säger allt man vill säga. Jag undrar vad det är som stoppar en från att ropa högt eller bara säga hej, sätta sig bredvid någon man vill sitta bredvid och bara fråga hur denna någon mår. Jag undrar varför man ibland viker undan sin blick så fort man möter någon annans. Jag undrar varför man hellre tittar ned i marken istället för att lära känna någon, när det egentligen är det enda man vill.
Jag undrar vad som är så farligt med att möta någons blick och klämma fram ett litet hej. Är det av rädsla för vad mina ögon skulle säga eller hur min röst skulle låta? Eller är det för att det där 'hejet' egentligen kanske skulle vara en början? Eller ett slut?
Sanningen är:
Jag blev stum förra gången våra blickar möttes.
Kommentarer
Trackback
