Jag önskar att jag kunde spola tillbaks tiden till då jag var 13-14-15 år och säga till mej själv:

"På riktigt, stå upp för dej själv. Var nöjd med den du är, för många gånger är du egentligen allt du har. Det är okej att inte bli förstådd, så kommer det alltid vara. Det enda du måste göra är att låta dem försöka förstå dej och inte döma så snabbt. Ha lite tålamod för framtiden, för den är snart hur som helst."

Jag önskar att jag hade lyssnat mer på mamma när hon alltid sa, och fortfarande säger, att jag skulle tänka "jag är jag och jag duger", för mamma har nog aldrig haft så mycket rätt som då.

---

Den 14åriga Olivia var rädd för tjaffs, bråk och tårar. Leenden som svalnade och jag som önskade att hon kunde le mer för hon var så vacker då, oron som byggde bo i min mage flera gånger i veckan och syster som hjälpte och lugnade mej. Röster som sprack, läppar som darrade och tårar som föll. Så är livet. Och vi blir ju alltid sams, det är så vi är. Mamma sa alltid, "om man bråkar älskar man varandra bara mer sen när man är sams igen.". Jag undrar fortfarande om hon hade rätt.


Den 15åriga Olivia var rädd för att fastna. Jag ville inte ens vara kvar i Vännäs kommun på vardagarna på gymnasiet, jag ville ta mej några mil längre. Först Stockholm, men när jag insåg att jag aldrig skulle ta mej in för mina betyg ville jag till Umeå. Vad jag inte visste då var att det är ingen idé att fly när man inte vet vad man flyr från. Det är ingen idé att försöka ta sej loss när det inte finns något att ta sej loss ifrån. Helst inte när gräset inte ens är grönare på andra sidan.


Den 15åriga Olivia var rädd för alla känslor som var nya. Jag trodde att jag kunde rädda alla som andades, men jag vet att jag många gånger glömde mej själv. Någon ville dö, och ytterligare någon. Någon dog. Jag minns hur mina ben bara vek sej och hur tårarna nästan aldrig slutade rinna på grund av den mörka känslan som just hade tagit över mitt hjärta. Fan, vad jag hoppas att du har det bra. Lingondricka med cola i, nyckelringar och magneter som jag har kvar än idag. Flera sidor i dagboken med hjärtan och våra namn. Oj, vad marken skakade med dej.




En sketen liten 14åring.


17 år, 6 månader och 3 dagar  (heh, ja jag har nedräkning inför 18 år)