Har massor av utkast med tankar från våren. Tänkte dela med mig av det när min inspirationsnivå är så låg som den är nu.

---

På kvällarna är det så tyst här att man kan höra snön smälta. På nätterna skapas magi och på morgonen när jag vaknar igen är det vita täcket på marken lite tunnare för var dag som går. Jag tänker att det finns illusioner som kanske inte ens är illusioner och drömmar som kanske inte är drömmar. Det ger mig trygghet, för drömmar som inte är drömmar kan inte krossas heller. Jag lever för illusionerna, hoppas de är något annat än vad de egentligen är. Jag vet att jag drömmer alldeles för mycket och jag staplar tankar och känslor på varandra som i ett korthus.
Så rasar allt ihop och jag får ta reda på själv hur man hanterar sånt när senaste gången dessa känslor kom var flera tusen dagar sedan. Mina ögon vill se något tryggt, mina händer vill känna något handfast. Men hur vet man var man ska leta när man inte är den man var för en vecka sen? En timma sen? En sekund sen? Istället för att ta reda på svaret går jag runt i cirklar. Om och om igen tills det svartnar framför mina ögon och allting snurrar.



Bilden har ju verkligen inget med något att göra. Tyckte bara att den var adoreable.

Solbrännor försvinner och jag kommer på att tiden går utan att ta några genvägar. På gott och ont. Tiden går som rader, tankar, frågor och allt annat som inte gör det är luddigare än vad man förstår sig på. Elsa är vaken.


Elsa, tanke, 22:03: I'm your fire to keep alive. Bara ett hej och jag lever länge, länge. Fan, alltså. Du borde veta det, du borde inte fatta det för att du vet ju ingenting. Men du borde få veta. Ska vi se en film?

Elsa, fråga, 22:14: Vad ska jag göra nu då? Är det här jag ska stanna? Eller är det nu jag inte ska ge upp? Håll käften hjärtat, så jag kan följa vad hjärnan vill. För tårar och sådant, det vill jag inte vara med om. Men tänk om... Håll käften hjärnan, håll käften hjärtat. Det blir aldrig tyst.

Elsa, rader, 22:16: Okej, jag stannar. Jag skriver långa avskedstal, men sedan tänker jag att jag inte ska ge upp. Så jag suddar varje ord och lägger ned pennan.

Elsa, tanke, 22:18: Men helvete, vad dum jag är. Jag är ju inte den enda, det finns tusen andra där ute, och jag vill att han sa se mig. Mig? Ha. Hahaha.

Elsa, tanke, 22:20: Han har redan sett mig. Flera gånger. Jag intalar mig själv att, sluta tänk, tänk inte ens att du inte ska tänka. Gör det bara. Det går bra, även om jag inte förstår. Jag är ju bäst i världen.

Elsa, rader, 22:45: Jag skriver allt. Varje känsla, varje nyans på himlen och varje doft. Målar upp scenarion i skallen där ingenting mer får plats för till och med jag går vilse.

Elsa, tanke: 22:50. Nu ska jag sova.

Elsa, 23:43: Jag sover.