Solbrännor försvinner och jag kommer på att tiden går utan att ta några genvägar. På gott och ont. Tiden går som rader, tankar, frågor och allt annat som inte gör det är luddigare än vad man förstår sig på. Elsa är vaken.


Elsa, tanke, 22:03: I'm your fire to keep alive. Bara ett hej och jag lever länge, länge. Fan, alltså. Du borde veta det, du borde inte fatta det för att du vet ju ingenting. Men du borde få veta. Ska vi se en film?

Elsa, fråga, 22:14: Vad ska jag göra nu då? Är det här jag ska stanna? Eller är det nu jag inte ska ge upp? Håll käften hjärtat, så jag kan följa vad hjärnan vill. För tårar och sådant, det vill jag inte vara med om. Men tänk om... Håll käften hjärnan, håll käften hjärtat. Det blir aldrig tyst.

Elsa, rader, 22:16: Okej, jag stannar. Jag skriver långa avskedstal, men sedan tänker jag att jag inte ska ge upp. Så jag suddar varje ord och lägger ned pennan.

Elsa, tanke, 22:18: Men helvete, vad dum jag är. Jag är ju inte den enda, det finns tusen andra där ute, och jag vill att han sa se mig. Mig? Ha. Hahaha.

Elsa, tanke, 22:20: Han har redan sett mig. Flera gånger. Jag intalar mig själv att, sluta tänk, tänk inte ens att du inte ska tänka. Gör det bara. Det går bra, även om jag inte förstår. Jag är ju bäst i världen.

Elsa, rader, 22:45: Jag skriver allt. Varje känsla, varje nyans på himlen och varje doft. Målar upp scenarion i skallen där ingenting mer får plats för till och med jag går vilse.

Elsa, tanke: 22:50. Nu ska jag sova.

Elsa, 23:43: Jag sover.