Har massor av utkast med tankar från våren. Tänkte dela med mig av det när min inspirationsnivå är så låg som den är nu.

---

På kvällarna är det så tyst här att man kan höra snön smälta. På nätterna skapas magi och på morgonen när jag vaknar igen är det vita täcket på marken lite tunnare för var dag som går. Jag tänker att det finns illusioner som kanske inte ens är illusioner och drömmar som kanske inte är drömmar. Det ger mig trygghet, för drömmar som inte är drömmar kan inte krossas heller. Jag lever för illusionerna, hoppas de är något annat än vad de egentligen är. Jag vet att jag drömmer alldeles för mycket och jag staplar tankar och känslor på varandra som i ett korthus.
Så rasar allt ihop och jag får ta reda på själv hur man hanterar sånt när senaste gången dessa känslor kom var flera tusen dagar sedan. Mina ögon vill se något tryggt, mina händer vill känna något handfast. Men hur vet man var man ska leta när man inte är den man var för en vecka sen? En timma sen? En sekund sen? Istället för att ta reda på svaret går jag runt i cirklar. Om och om igen tills det svartnar framför mina ögon och allting snurrar.



Bilden har ju verkligen inget med något att göra. Tyckte bara att den var adoreable.