Det här samhället
Jag kommer ut från gymmet. Det är en helt vanlig tisdag. Klockan är bara 17:25 och staden kryllar av bussar och bilar. Barn skejtar i parken. På en bänk, under en gatlykta, sitter en man och läser en bok.
Allt är som det alltid är. Den gnagande känslan i magen gör sig påmind och är svår att ignorera. Det har redan blivit väldigt mörkt ute. Jag hatar när det blir så. Jag ser inte vilka jag möter på gatan och jag ser knappt om det är någon som går bakom mig.
Jag går igenom en park. Det är en av Stockholms populäraste parker på sommaren, men nu ekar den tomt. Jag vänder mig om och tittar oroligt runt omkring mig tre gånger inom loppet av en gatlykta till en annan. Jag är, trots dygnets oskyldiga klockslag, trots att jag befinner mig i en stad där det är rusning såhär dax, rädd för att bli överfallen av någon som tycker sig ha rätten att göra det.
Så jag går snabbare tills jag halvspringer fram med nyckelknippan hårt knuten i handen och jag lovar mig själv att ta bussen hem nästa gång. Ska det verkligen vara såhär?
Kommentarer
Trackback
