Kiss me under the light of a thousand stars
det har snart gått ett år. ett år sen du flyttade 100 mil och jag tog din hand och la den i min. det har hunnit bli många minnen. jag minns de kalla vinterpromenaderna i göteborgsluft. minns ruset, lyckan.minns alla bussresor till jobbet där jag spenderade varje sekund till att tänka på dig. minns hur jag kände att du kom in i mitt liv och räddade mig. du flyttade in hos mig och mitt hem blev vårt. åh, jag minns när vi paddlade kajak i riddarfjärden. minns alla turer till ikea och hur glada vi var när vi köpt vår första möbel tillsammans. minns hur glada vi blev när vi första gången gjorde köttfärssåsen som nu blivit standard. fan, vad du gör den bra.
det här året bär med sig så många fina minnen och så mycket kärlek. och jag är så tacksam. så tacksam för att varje morgon känns som vardagslyx för att jag får vakna bredvid dig. så tacksam för alla varma duschar. så tacksam för alla roliga kortspel. tacksam för alla tysta middagar och långa promenader. så tacksam för att den annars gråa vardagen blir full av färg tack vare dig. så tacksam när du åker in till stan bara för att möta upp mig så jag slipper åka hem själv. så tacksam för alla skratt när vi gör pizza. så tacksam för att du aldrig klagar på min matlagning trots att det smakar alldeles för mycket salt. så tacksam för att du alltid är med på mina idéer, dåliga som bra som roliga som tråkiga. så tacksam för att du är logisk när jag är ologisk. så tacksam för de nätter jag vaknar av att du drar mig närmre dig. så tacksam för att du aldrig rycker undan din hand även när min är hur svettig som helst. så tacksam för all stöttning jag får varje dag. så tacksam för att du aldrig tycker att jag är löjlig trots att jag aldrig kan sluta tänka och älta samma problem i flera dagar. så tacksam för att du alltid visar vägen när jag famlar runt. så tacksam för att du ser direkt när jag är ledsen, obekväm, arg, stressad eller irriterad. så tacksam för allting du ger mig, hela tiden, allting du ger mig medvetet, men också omedvetet. så tacksam för att du fortfarande ger mig lyckorus, för att du fortfarande får mig att längta hem varje dag jag är på jobbet, för att du varje dag ger mig en ny anledning att älska dig.
min kärlek till dig har inget slut.
Det här samhället
Jag kommer ut från gymmet. Det är en helt vanlig tisdag. Klockan är bara 17:25 och staden kryllar av bussar och bilar. Barn skejtar i parken. På en bänk, under en gatlykta, sitter en man och läser en bok.
Allt är som det alltid är. Den gnagande känslan i magen gör sig påmind och är svår att ignorera. Det har redan blivit väldigt mörkt ute. Jag hatar när det blir så. Jag ser inte vilka jag möter på gatan och jag ser knappt om det är någon som går bakom mig.
Jag går igenom en park. Det är en av Stockholms populäraste parker på sommaren, men nu ekar den tomt. Jag vänder mig om och tittar oroligt runt omkring mig tre gånger inom loppet av en gatlykta till en annan. Jag är, trots dygnets oskyldiga klockslag, trots att jag befinner mig i en stad där det är rusning såhär dax, rädd för att bli överfallen av någon som tycker sig ha rätten att göra det.
Så jag går snabbare tills jag halvspringer fram med nyckelknippan hårt knuten i handen och jag lovar mig själv att ta bussen hem nästa gång. Ska det verkligen vara såhär?
