Jag är i tvåtusenelva och saknar lejonhjärtat
Det är någonting med den här sommaren som får mig att vilja skriva, skriva dag ut och dag in. Men det är som att han har tagit orden ifrån mig. Saker händer hela tiden men i mitt huvud står allting stilla och det är bara när jag kikar i kalendern som jag märker att tiden faktiskt går.Jag vill rädda hela världen. Jag vill rädda henne. Han. Dig. Men, jag kan inte rädda världen från att rasa. Jag kan inte rädda någon. Jag kan bara se på. Man är så hjälplös i den här världen egentligen. Kanske är det vad som gör den så ful. Kanske inte.
Sommaren är slut och jag har haft en bra sommar. Festivalat, som vanligt. Druckit folköl lite var stans. Druckit folköl utanför ett tält. Sovit alldeles för många i ett tält. Sovit i en säng med ett tält som täcke. Spelat kort på kvällarna och ända in på morgonen med en ny vän. Fått nya vänner som gjort sommaren så himla bra och kommit andra närmre. Låtit andra vänner gå, föralltid eller bara för en stund. Grillat pinnbröd och badat. Åkt båt i solnedgången och fiskat. Skrattat och pussats. Kramats och dansat. Haft kul. Haft tråkigt. Varit ledsen, varit glad. Varit förvirrad. Ångestfylld. Och nu är jag mest tom.
För det här var sista sommaren. Och nu måste jag leva. Komma på vad jag vill. Man tror ju att alla har sin plats någonstans, att alla kommer hitta sin väg i livet. Men vad händer med dom som aldrig hittar rätt? Vad händer egentligen om man bara inte vet, och aldrig kommer på, vad man ska göra, var man ska vara och när? Vem vet.
Kommentarer
Trackback
