En dialog mellan två jag känner
- Det är ljust ute nu, ser du det?
Elsa sitter på sängkanten och tittar ut genom fönstret där hon ser gatan. Gatan som kvinnan i sängen hon satt i hade sett flera tusen gånger.
- Är det? Skiner solen? Kvittrar fåglarna? Tinar snön?, viskar kvinnan fram till svar. Hon kisar med sina blanka isblåa ögon och ser blekare ut än de naturvita sängkläderna.
- Solen skiner, mormor. Fåglarna, jag vet inte... De verkar iallafall tycka om maten som ni ger dem. Snön tinar, snart är asfalten framme.
- Det är en fin tid att dö på. Kom och lägg dig här bredvid mig så får jag ha dig nära.
Tårarna rinner som bäckar på Elsas kinder och tar vägar efter huden som hon inte visste tårar kunde ta.
- Mormor? Det är inte rättvist. Inget av det här är rättvist. Jag.. kommer sakna dig. Jag saknar dig ju redan även fastän det knappt ryms en millimeter mellan oss just nu.
Elsa lägger sin arm över kvinnans mage. Den är platt, alldeles för platt. Kvinnan är tyst. Det är jobbigt för henne att prata, hon blir fort anfådd och tystnaden mellan de två talar ibland mer än ord. Men nu tar kvinnan sats:
- Fåglarna där ute, asfalten som snart kommer fram, solen som skiner.. Gräset, blommorna, himlen, regnet, molnen, havet.. Elsa, jag finns i allt det även om jag inte finns här mer. Jag är dig alltid nära. Se mig i havet. Se mig i gräset, i himlen och känslan av att jag alltid finns hos dig kommer vara större än saknaden efter mig.
Tårarna rinner mer nu längs Elsas kinder och hon finner varken ord eller viljan till att säga något. Hon tar istället sin mormor i hennes bleka, kalla hand och försöker att memorera känslan av att ha hennes levande hand i hennes.
Kommentarer
Trackback
