Ett sms. Bara sådär, skicka. Skickat.

Så enkelt. Så jävla ont. Känslor som man inte för knappt ett år sen trodde man någonsin skulle få har plötsligt infunnit sig i ens kropp. Varför, varför, varför blev det såhär? Varför, varför, varför drev jag dig bort från mig? Jag vet inte. Du vet inte. Men det har iallafall hänt. Och nu kan ingenting i världen göra det ogjort eller ändra dina känslor. För du sa det själv, jag kan inte styra över vad jag känner. Jag vet, jag är inte dum. Jag är bara naiv.



Ett sms. Bara sådär, skicka. Skickat.

Nu ligger allt i mina händer. Och allt är fortfarande så enkelt. Inte lika ont, inte ens nära. Det enda tecknet på att jag känner något alls är en klump som gjort sig plats i magen. En olustig känslaav att förlora något som legat en så nära hjärtat. Jag intalar mig själv att det är nödväntigt, att jag måste må bra och tillslut tror jag mig själv. Folk pratar om egoism som att det vore någonting fult och dåligt. Jag tycker att det är bra, nästan fantastiskt faktiskt. Men inte när du är egoistisk, för då sårar du mig. Men när jag är det, är det underbart. För då räddar jag mig själv från dig.

Tiden går, minutrar passerar och jag fortsätter stirra på mobilen och vänta på det plingande ljudet som betyder att jag fått ett sms. Blicken fastnar på väggar och jag skrattar åt hur sjukt och dumt allting just blivit. Det är då känslorna kommer ifatt. Det gör nog ont ändå. Jag vet inte riktigt varför. Att förlora dig var kanske ofrånkomligt, men sättet det blev på är nog vad som känns. Sättet som du utspeglar att du inte bryr dig. Som att jag var ingenting, fast jag brukade vara hela din värld. Ditt allt, som du sa.


Jag längtar till den dagen jag står likgiltig inför dig. Se dig som ingenting. Som nåt förflutet. Hur långt det är dit vet jag inte. Men tids nog så är jag där.

Tack.