Namn: Alexander Johan Anders Falck
Ålder: 16 (Dvs. Ung och fräsh)
Längd: 26 cm. Oj, menade ni huvud till fötter? 184cm isåfall. Hehe....
Hår: Ja.
Kön: (Midgårds)Pojke
Betyg på nationella i matte: VG
Bor: Umeå
Singel: En sådanhär hunk kan väl inte vara singel?
Kändis: Skulle nog tro det..
Favoritbild på sig själv:


Ja, har ni inte lyckats gissa vem det är som gästbloggar nu är ni ju så sega att det är ett under att ni klarar av att läsa.
Eftersom att Ella med vänner har bloggat på min blogg ( http://midgardspojkar.blogg.se/ ) så är det inte mer än rätt att jag ska få skriva av mig här.
Lite slöseri egentligen, min blogg hade 2103 unika besökare/dag för någon vecka sedan medan den här skruttbloggen hade hela öhh.. 40?

Hur som helst så är jag inte här för att berätta om hur bra jag är utan för att nämna att jag är ganska värdelös i vissa andra situationer.
Btw. Ella har en beundrare som hejjar på henne och hjälper henne att bära saker, t.ex. skidor. Han gick förbi oss en gång och hejjade på henne. :)

Vars var vi nu? Justja! Jag var ju värdelös sa jag.
Jo, jag ska åka till Gällivare om några timmar och där ska jag fira min farmor som fyller 80år idag och dessutom ska jag åka slalom så för att spinna vidare på det så ska jag berätta om en av de mindre smickrande skidupplevelserna som jag hade för länge sedan.

Jag var ganska liten, typ 13-14år och skulle åka på Dundret (Skidanläggningen i Gällivare) och det var dags för det första åket på säsongen så jag var lite ringrostig.
Men med riktigt coola täckbyxor och en minst lika cool jacka så var det inte en möjlighet att åka någon lätt backe.
Nej man ville ju att folk skulle spana in den trendige och skicklige killen som svepte ner för alla ärkepistar i 180km/h och inte skratta åt losern som trodde att han kunde åka så jag beslutade mig för att åka första åket i en svart backe!



Så upp för liften!
På väg uppåt så började jag inse mitt misstag mer och mer.
Backen var så brant att jag kände att det inte skulle räcka med att ploga hela vägen ner som jag någonstans i mitt inre hade tänkt utan man skulle få upp för hög hastigthet ändå så det var till att finurla ut en ny plan.
Vipps så var jag uppe och nu, upp till bevis och dags att besegra backen!
Jag försökte mig först på slöslalom (Dvs. när man åker vanlig slalom fast istället för att vicka lite på rumpan och benen så bromsar du hela tiden om någon fattar) men det gick åt helvete.
Jag föll pladask och som om inte det vore nog så for mina skidor långt ner i backen,
"Faan.." tänkte jag och satte mig ner mitt i backen för att komma fram till vad som skulle göras för att gå hela vägen ner i skidpjexor var inget alternativ.
Plötsligt tappade jag fästet där jag satt och började glida ner för backen på rumpan.
Det gick fortare och fortare men någonstans kände jag att:
"Fan, jag har ju kontroll över situationen.."
Så så blev det. Jag gled ner på rumpan inför de synen på de som åkte och ända fram till mina skidor.

Väl nere vid liften igen så hade jag fått en sådandär ohälsosam adrenalinkick och kände inte någon skam för att ha åkt hela vägen ner på rumpan.
Nej, jag kände mig nästan cool (nu i efterhand, PUCKO!!) som hade vågat åka ner sittandes i hög hastighet utan att tappa kontrollen eller falla.
Jag inbillade mig att jag kunde läsa folks tankar och att de tänkte typ;
"Kolla killen där, han åkte ner för svarta backen utan varken skidor eller snowboard." eller "Wow, han ser cool ut.." så istället för att inse att jag sög och gå till Liikavaarabacken så tänkte jag att jag skulle upp igen men nu genomföra allt stående.


Liikavaarabacken alias. den gröna backen

Så upp igen bar det. Jag fångade liften elegant med bara en arm och for upp.
Vid det här laget var klockan snart halv tolv så backen och liften började nu fyllas med folk på allvar.
När jag hade kommit upp efter den långa liftfärden så tänkte jag typ:
"Nu släpper jag liften på ett snyggt och elegant sätt så att tjejerna bakom mig ser hur proffsig jag är!"
Jag släppte sakta liften och skulle som låta den glida av min rumpa utan att jag höll i den medan jag svängde åt vänster så huppsvupps gled den in i det hål som jag hade skapat genom att glida ner på rumpan.
Jag föll omkull och hann just ta tag i mina byxor innan jag släpades iväg med liften. Tur var det för annars hade byxorna farit ner och jag hade legat där med rumpan bar.
Till alla andras förtjusning och till mitt eget förtret så släpades jag med rumpan före tills jag släpades in i snöret som hänger tvärs under liften och kortslöt hela kalaset.
Jag kunde först inte ta mig lös från där jag satt utan sprattlade hjälplöst ett tag och försökte få ut liften ur täckisarna.
När jag tillsist var lös så kom liftvakterna på skoter och undrade om det var okej och om jag var skadad.
Jag svarade att jag var okej men det var en lögn.
Sanningen var att jag var skadad.
Djupt sårad.
Min stolthet var sårad..

Resten av dagen tillbringades i de gröna och blå backar som finns där.

Så kom ihåg gott folk.
Skratta inte åt andras otur i liften, det är faktiskt jättesynd om dem!


Sånt här ser ni inte varje dag i Vännäsbacken eller?

/Alexander