Idag kom jag på den utomordentligt smarta idéen att gästblogga på skrotisarna Ella och Olivias blogg. För er som inte vet vem jag är så heter jag Stina Kalén, är Ellas lillasyster och enligt henne benämnd av hennes kompisar som shitthesame. Orsak? Jävligt coolt apbergetnamn på en användare som icket existerar längre. 
Det här kommer verkligen göra ett uppskov för min karriär med tanke på hur många läsare dessa två flickor har. Innan ni vet ordet av kommer jag finnas på varje löpsedel, debattprogram och reklampelare. Det går bra nu.

Efter denna tanke kom en annan tanke, vad ska jag skriva om? Ella och Olivia ägnar ju sina blogginlägg åt knivskarp journalisitik blandad med högintellektuell komik och att vara i samma höga klass som de är, ja, det är helt enkelt omöjligt.
Först tänke jag följa i deras fotspår och skriva om våran hometown Vännäsby men sedan slog det mig att de redan har mjölkat ur det fetaste ur denna byhåla. Visst, jag hade kunnat skriva om när Sverker "accidentally" glömde betala för sin grädde på Konsum vilket gjorde att min pappa betalade den istället men det känns inte top notch.
Sen tänkte jag att jag skulle skriva om Vännäsby elitskola, kanske dra lite anekdoter från min egen guldålder från denna plantskola för framtida genier och världsherrar.
Men nej, istället väljer jag att skriva om något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, nämligen artisten och författaren Martin Svensson.

För er som inte vet vem denna man är, något som i sig är konstigt eftersom han har ett så fenomenalt bra och catchy artistnamn som verkligen sätter sig på hjärnan, så kan jag säga att han har varit gift med sångerskan Dilba. Vet ni inte vem det är, vilket ni förmodligen inte gör eftersom ingen kommer ihåg hur hennes låtar låter, googla!
Sen har han också skrivit boken Hej! Mitt namn var Elton Persson, en bok jag personligen inte har läst men som jag tror är hur bra som helst med tanke på hur poetiska och högklassiga hans texter är. Det är just dessa jag ska skriva om hade jag tänkt. För att förutom att vara gift med en okänd sångerska och ha skrivit en okänd bok har Martin Svensson även skrivit X antal okända sånger. Ibland dessa hittar vi guldkorn som (Du är så) Yeah yeah wow wow och Fiskar som Viskar. Här snackar vi lyckad karriär!

Okej, nu kör vi! Här kommer vers ett i Martin Svenssons låt Fiskar som Viskar:
Alla plockar blommor, blommorna på marken
Och alla får, lägga sig var dom vill i parken
Alla klappar takten, dansar ut på ängen
Och alla får, sjunga lalala i refrängen                                                                             



                                                                                                                                                                         

Ja, lilla Martin, blommorna på marken. Jag vet inte hur det är för er läsare men oftast när jag ser blommor brukar de vara just på marken. Det är inte många gånger jag har stött på blommor i luften eller på hustak.  Sedan tycker jag att Martin är frukansvärt snäll som låter alla få sjunga lalala i refrängen, för är inte detta mångas mål i livet? Att få sjunga lalala i en refräng.

Senare sjunger han det oerhört poetiska Sommarvind, du är våt och jag är törstig. Detta hade inte behövt vara så fantatiskt dåligt som det blir när Martin lägger på ett jävla eko på den textraden! Jag säger bara såhär: Martin! Markus Birro ringde och ville ha tillbaka sin poesi! (Det där tror jag bara en läsare kommer förstå och den läsaren är lite äldre och lite kortare än alla andra... host henrik bolin host)

Okej, sista nu. This one goes without saying:
Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar

Återigen, jag vet inte vart jag ska börja, ska jag börja där han hävdar att ålar vrålar eller där han nödrimmar blommor och blommar eller där han inte rimmar alls med svanar och talar? Jag vet inte. Verkligen, jag vet inte.


Okej, missförstå mig inte nu. Tro inte att jag skulle sälja min lillasyster för att se Martin död, tvärtom faktiskt. Jag älskar honom. Jag tycker han är så rolig, kanske inte på det sättet man vill vara rolig men ändå.
Det ska också erkännas att 1999 satt åttaåriga Stina och var dödligt förälskad i denna blonda kille med Backstreet Boys-frisyr som sjöng om flickor som hade tagit charmexamen och några ord om stora saker.