Om att leva i en värld där alla är stöpta i samma form och samma sanning
en mörk gestalt undrar hur jag mår
men vänder om innan jag hunnit svara
jag tänkte svara ett enkelt "bra"
som solen går upp och sen ner
är allt lika självklart som vanligt
man böjer sig över franska balkonger när man blundar
men när man öppnar ögonen igen
står man på en regning balkong med rostigt räcke
är det här allt vi ska ha säger en röst bakom mig
det verkar vara min spegelbild
det här är inte för mig, säger någon
jag förstår och om tre sekunder känner jag detsamma
men i den här världen är vi alla en
så vi följer andras fotspår som en flock
men vi accepterar det inte
jag kan inte vara den jag på något sätt blev
när sanningen och verkligheten är mig hack i häl
om vi alla kunde vakna upp
till hans röst och hans ord
kunde allt vara lika självklart
som att man ibland inte svarar bra
när en mörk gestalt frågar hur man mår