Kollade hur många dagar det är kvar till studenten. Över 200. Jag längtar verkligen mycket, vill bara att livet ska börja, att man ska få göra det man vill göra och inte göra sånt som man bara känner sig tvingad till. Vill fara till Indien, Thailand, Bali, vill fan inte fara till vännäs varje dag för att sitta där som ett miffo och ändå inte lära sig ett skit??????

Jag har haft en bra tid på gymnasiet, det har absolut inte varit dåligt. Jag har gått på en bra skola och lärt känna en del fina människor  och det kommer jag självklart alltid vara glad över. Jag har lärt känna några ovärderliga människor som ligger sjukt nära mitt hjärta och jag har nog skolan att tacka för att jag ens träffade dom. Jag träffade Filiph också, och det är tack vare skolan. Knutit kontakter jag aldrig vill vara utan.

Skolan lär mig inte särskilt mycket i kunskap men däremot har jag lärt känna mig själv bättre och blivit så jävla mycket klokare ändå på den här tiden. För typ ett år sen kunde jag göra allt för att folk skulle gilla mig och försöka ändra på mig bara för att passa i någons mall men nu känner jag att jag allvarligt inte kunde bry mig mindre om vad folk tycker och tänker angående mig, vem jag är. Det ligger ju en osäkerhet i att känna att man inte duger som man är och att man måste ändra på sin personlighet för att duga och jag är glad att jag kommit ifrån det där. Jag kan inte fatta att jag en gång försökte ändra på min personlighet och mitt sätt att vara när jag hela tiden haft fantastiska människor runt mig som tyckt/er om mig för den jag är. Och det är nog även dom som fått mig att inse att jag är helt okej som jag är. Jag är glad för att jag insett så många saker och så, för det hjälper mig ju nu i den situationen jag hamnat i. Var din egen bästa vän, sa Filiph en dag. Kunde inte sagt det bättre själv.