Så blev allting en dimma. Jag stod bredvid en av mina bästa vänner som undrade vad som hänt. Jag log, skrattade till. Som jag alltid gör. Som om ett skratt kan rädda någon. Sen blev allting verkligt. "Hon kommer inte överleva det här", det är de orden som bott i mig 7 månader. Håret, som hon tappat, och peruken som ersatt det får mina ögon att tåras. Att hon har blivit svag, som alltid varit stark. Varför? Det kändes som om jorden, som vi byggt vårat hem på, rasade. Plötsligt var framtiden oviss. Plötsligt var alla ledsna. Vad gör man då?


Att det är så svårt. Hur säger man hejdå till någon som ska dö snart? Vad säger man om man börjar tveka på allt man har inom sig? Hur håller man undan tårarna och hur håller man ihop rösten?

JAG ÖNSKAR JAG VAR STARK NOG ATT SÄGA DET HÄR TILL DIG:

Jag älskar dig. Det har jag aldrig sagt till dig, men det vet du nog ändå. Jag kommer alltid minnas dig med ett leende, du och dina toscakakor och tomtegröt som du ville skulle mätta våra magar. Hur du sedan ville lägga en hand på magen för att känna om vi var riktigt mätta. Varje jul du ringde för att tala om att du sett tomten i skogen och varje födelsedag du ringde för att sjunga. Dina historier om din barndom, om Karlstad och pengavärde, glasögon och relationer. Jag kommer sakna det, ja, jag kommer sakna dig. Jag hoppas du får frid sedan, för det är du värd. Det är du verkligen värd. Och jag önskar bara att jag fått mer tid med dig, och den tid vi haft är jag mer än glad för. Ja, jag är så glad att du funnits för oss. Jag hoppas vi ses sen, så var redo när jag kommer. För tids nog gör jag ju det. Jag ska bara göra allt som du hade uppmuntrat mig till först, att leva överhuvudtaget. Och ta hand om mig, som du alltid säger. Så som du tagit hand om dig, och så många andra.


Men
Ibland önskar jag
Att
Allting var över
Precis som jag vet att du också gör